Chapter 9 9

Didrik Bruun, den store trag?den, h?rde till fru Anna Neumanns umg?ngeskrets. Minst en g?ng i m?naden s?nde han henne fribiljetter till aftnar, d? han sj?lf spelade, och dagen efter h?rsammade han g?rna hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon d? skulle slakta den g?dda kalfven till hans ?ra och brygga starka drycker ?t hans f?f?nga. Groft smicker serverades honom i m?nga familjer, som han regelbundet bes?kte, men ingenst?des fick han sig ett s? grundligt rus, som hos fru Anna.

Till henne kom han som en konstens furste, tyngd af sitt snilles krona, slog sig ned vid hennes bord och h?ll till godo med hvad huset f?rm?dde. Hon k?nde hans smak och visste, att f?r honom var ingenting godt nog. Detta ingaf honom en ljuflig f?rnimmelse af trygghet. H?r beh?fde han icke h?fda sin storhet, ty hon dyrkade honom som ett h?gre v?sen och bar alltid hans portr?tt i en skinnp?se n?rmast hj?rtat.

M?nga af hufvudstadens sv?rmiska ungm?r buro Didrik Bruuns bild n?rmast hj?rtat. Han var student! Han hade fr?n universitetet f?rt med sig en fernissa af bildning, hvarmed han glansat sk?despelarens dittills ringaktade yrke. Han var hufvudet h?gre ?n m?ngden, hade ?gon som stora glaskulor, n?sa som ett n?bb och hvita t?nder i sin breda mun. Som ett lejon steg han ned p? scenen och tog strax publiken med sin starka st?mmas storm.

Fru Annas liffulla framst?llningar af hans upptr?dande, hans yttre m?nniska och hans k?nslas gl?d hade sp?nt Elsas f?rv?ntningar och st?mt hennes sinne till beundran; d? hon slutligen fick se honom sj?lf, h?nf?rdes hon l?tt. Hon s?g honom f?rst som ?Hamlet?, sedan som ?Othello?. Och n?r hon dagen efter stod inf?r hans ansikte i fru Annas salong, lyste hennes ?gon som en lappkvinnas, d? hon h?lsar solen. Det var som att m?ta i lefvande lif dessa diktens tv? h?gborna hj?ltar. Den olycklige danaprinsen tryckte dessutom r?tt varmt hennes hand, och moren i Venedig s?g p? henne med ett uttryck, som om hon varit en Desdemona rediviva.

Fru Anna m?rkte snart, att Elsas ungdom verkade tilldragande p? den store trag?den. Han s?nde nu fribiljetter minst en g?ng i veckan och styrde lika ofta sina steg till hennes hem. Detta v?llade henne mycket k?rt besv?r och gjorde henne s? lycklig, att hon f?rnekade sin kvinnliga f?f?nga och afsvor sitt hat till m?nnen. Det k?ndes blott som en oerh?rd ?ra och tillfredsst?llelse, att Didrik Bruun behagat fatta minsta intresse f?r n?gon eller n?got i hennes hus.

Under s?dana omst?ndigheter utvecklade sig bekantskapen mellan Elsa

Finne och Didrik Bruun s? sm?ningom till en viss f?rtrolighet, och fru

Anna b?rjade redan fantisera om, hvad som skulle kunna h?nda, n?r v?ren

kom och k?len gick ur jorden och allting b?rjade gr?nska och blomma.

Men just vid den tiden fick Elsa ett bref fr?n sin farmor, som ?terkallade henne till Ryd.

V?ren kan ha m?nga egendomliga effekter. Det kan h?nda, att kl?derna som en ung dam med stolthet burit under vinterns mulna dagar, pl?tsligt synas luggslitna i v?rens klara solljus; det kan h?nda, att de f?rh?llanden, i hvilka hon lefvat under de m?rka m?naderna, pl?tsligt visa sig uppsluppna i s?mmarna. D? gripes hon af ett oemotst?ndligt beg?r att l?mna dem bakom sig, som kr?ftan l?mnar sitt gamla skal, d? hennes utveckling s? kr?fver.

Didrik Bruun hade genom fru Anna erfarit, att fr?ken Finne skulle resa, och den underr?ttelsen f?rorsakade honom en smula bryderi. Han visste n?mligen icke r?tt, hvad han skulle taga sig till med henne, men hade en obotf?rdig k?nsla af, att hon v?ntade n?gonting af honom. Hvad?

Det var sant, att han under vinterns lopp ofta sett r?tt djupt in i hennes ?gon, som tindrat af beundran, och det kunde v?l vara, att ocks? hans blickar f?tt ett beundrande uttryck, d? han i hennes m?rka pupiller sett sin egen bild; men aldrig kunde v?l han, Didrik Bruun, misst?nkas f?r att p? fullt allvar ha l?tit f?ngsla sig af en liten pensionsflicka fr?n landet? Han hade k?nt sig dragen till hennes ungdom, r?rd af hennes naiva dyrkan, road af hennes tafatthet, n?gon g?ng v?rmd af hennes v?sens heta puls, tjusad af hennes exotiska lilla person, som af en blomknopps f?gring, d? den r?kat sl? ut under hans ?gon i starka f?rger, och andats all s?derns rikedom. Men hvad mer?

Didrik Brunn var trettio?tta ?r, och k?nslolifvet mister fort sin gr?nska i rampens artificiella ljus. Han ?lskade nu ocks? sig sj?lf s? helt, att ingenting blef ?fver ?t andra.

Emellertid kunde han icke bli den f?rnimmelsen kvitt, att Elsa v?ntade n?gonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store konstn?ren, som hon haft lyckan att m?ta i sin ungdoms v?r, och om hvilken hon senare i lifvet skulle kunna ber?tta f?r barn och barnbarn, att han till afsked kysst henne p? pannan - eller m?jligen p? munnen? Ett s?dant minne ans?g sig Didrik Bruun knappast ens ha r?tt att undanh?lla henne, och d?rf?r skref han p? aftonen i sin kl?dloge under stort hufvudbry en biljett till Elsa, d?ri han st?mde henne sig till m?tes f?ljande morgon i skogen utanf?r tullen.

Tidigt p? morgonen tr?dde fru Anna in i Elsas rum, b?rande brefvet i sin hand med en uppsyn, som om hon burit v?rldens f?rn?msta klenod; ty hon k?nde stilen. Och Elsa rodnade ?nda ned p? halsen, medan hon likn?jdt lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, f?rr ?n hon var ensam.

Hon var i en st?mning af darrande f?rv?ntan, d? hon ett par timmar senare gick i skogen och h?rde f?glarna sjunga. Hon k?nde sig som prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, d? alla rosenknoppar brista, och hon i halfslummer h?r ljud af steg och i halfmedveten l?ngtan tviflar p?, att det ?r den r?tte prinsen, som kommer.

Hennes ungdomliga sv?rmeri f?r den store trag?den hade visserligen slagit sig bet?nkligt, sedan hon l?rde k?nna m?nniskan n?got n?rmare, sett de glindrande ?delstenarna i hans krona reduceras till idel dinglande bj?llror och sj?lfva kronan till en narrk?pa med tuppfj?der och ludna ?ron. Han var ju s? full af sig sj?lf, som en tom tunna af luft, hans sj?ll?st bullrande r?st hade aldrig sagt ett ord, som var v?rdt att minnas. Men hon v?gade icke lita p? sitt eget omd?me, s? rakt i strid mot v?rldens, som hyllade hans storhet, och hvar g?ng hon m?tte honom ?nyo, v?ntade hon, att han ?ter skulle bl?sa lif i hennes illusioner. Han var dock en konstn?r, som f?r hennes fantasi f?rkroppsligat s? m?ngen diktens hj?lte med stora tankar och starka k?nslor.

Nu i afskedets stund v?ntade hon det med sk?lfvande sp?nning. Hon var i ett underligt glittrande lynne. Inom sig k?nde hon all v?rens sjudande lifslust, en l?ngtan efter det om?jliga och oupphinneliga - att flyga upp och famna solen eller att l?ta sig lyftas af en stark k?nsla och f?ras bort fr?n hvardagslifvet, h?gt ?fver alla trampade stigar.

Och d?r kom Didrik Bruun. Hon g?mde sig bakom en tr?dstam f?r att kunna iakttaga honom, d?r han gick v?gen fram. Hvar g?ng hon hittills tr?ffat honom utanf?r scenen, hade han f?refallit henne som en hvardagsvariant af den roll, han senast utf?rt. I dag var han ?ter Hamlet. Hon sm?log, n?r hon s?g den djupsinniga min, han anlagt inf?r skogens furor, hon t?nkte p? den sj?ll?sa tonen i hans bref.

- God morgon, Hamlet! ropade hon och sprang pl?tsligt fram fr?n sitt g?mst?lle.

Han hoppade till af f?rskr?ckelse, men ?tervann strax fattningen, lyfte p? sin eleganta cylinderhatt, sm?log vemodsfullt och svarade:

- God morgon, Ophelia!

- Nej, tack - sade hon och r?ckte honom sin hand - jag ?r ingen Ophelia och ?mnar hvarken bli vansinnig eller dr?nka mig, fast jag m?ste resa.

- Men litet tomt k?nns det i alla fall - h?r? Han sm?log sj?lfbehagligt och lade handen p? sitt br?st.

- ?nnu har jag ?tminstone ingenting m?rkt.

De gingo sida vid sida in?t skogen, och han b?rjade tala om det k?raste han visste. Hans tragiska hj?lter?st sk?lfde af f?rtrytelse, d? han citerade en morgontidning, som kallsinnigt omn?mnt hans senaste roll.

- Kan man t?nka sig n?got mera of?rsk?mdt! ?Herr Bruun hade icke f?tt det r?tta greppet p? sin roll.? En s?dan murfvel vill l?ra mig att spela! Kan man t?nka sig n?got mera ?sneaktigt!

- Nej, sade Elsa. Men hon t?nkte, att det visst var ?nnu mera ?sneaktigt att f?sta s? stor vikt vid en slik bagatell. Harmen hade b?rjat koka inom henne. Det var alldeles som om han kommit f?r att f? j?mra sig, icke f?r att s?ga henne farv?l. Och det var han, som st?mt henne sig till m?tes! Nu ?ngrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju en of?rsynthet. Det l?g ringaktning d?ri. Och hvad betydde v?l hans uppf?rande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning, sj?lff?rgudning! Han hade behandlat henne som ett barn - och hon hade l?tit det ske, d?rf?r att hon i b?rjan hade varit bl?ndad af glansen kring hans namn. Nu k?nde hon honom, och nu visste hon, att hon sj?lf var lika mycket v?rd som han. Han var ett positiv, som gaf ljud ?t andras tankar och k?nslor, hon var en m?nniska, som t?nkte och k?nde sj?lf.

Hon r?tade upp sin unga, sm?rta gestalt och kastade hufvudet tillbaka. Gr?ten satt henne i halsen, men harmen tog ?fverhand. Hon greps af ett vildsint beg?r att h?da och h?mnas p? detta afgudabel?te, som hon dyrkat i f?vitsko.

- Jag tror aldrig, att jag r?kat en m?nniska s? lik Narkissos som ni! sade hon pl?tsligt i det hon stannade midt p? v?gen.

- Hvad menar ni, lilla slarfva? fr?gade han, till h?lften f?rbluffad, till h?lften road. - Det heter f?r resten Narcissus!

- Nej, f?rl?t! Han var ju fr?n Beotien, d?r de r?aste och dummaste grekerna bodde. Det var han, som var s? k?r i sig sj?lf och som alltid l?g och speglade sig. Ocks? f?r er ?r hela v?rlden bara en k?lla, i hvilken ni ser er egen bild.

Didrik Bruun fattade ?nnu icke, att hon menade allvar. Hon talade utan h?ftighet, men hennes r?st darrade p? ett misst?nkt s?tt - h?r m?ste visst vara gr?t i faggorna! Och det f?ll honom in, att han just nu l?mpligen skulle kunna sk?nka henne det d?r minnet f?r lifvet, kyssen, som hon f?rmodligen v?ntade.

Allts? b?jde han sig, sm?leende fram mot henne och utstr?ckte sin hand f?r att l?gga den kring hennes lif; men hon vek tillbaka och br?nde honom fr?n sig med blicken.

- L?t bli det d?r! sade hon. - Jag har ett ord att s?ga er. Det ?r d?rf?r jag kommit hit. Jag ville s?ga, innan jag reser, att jag aldrig varit s? godtrogen, som ni inbillat er - fast jag ?nd? blygs - blygs ?fver mig sj?lf - d?rf?r att - jag till?tit er - behandla mig s? - som ni gjort - -

Didrik Bruun f?rstod ingenting och visste hvarken hvad han skulle s?ga eller taga sig till. Han stammade, som om han icke l?rt sin roll:

- Men - lilla slarfva - hvad - -?

- Jag tyckte, jag kunde icke resa utan att s?ga er det. Jag har aldrig - - - Ni ?r ingen konstn?r - en papegoja ?r ni - som aldrig t?nkt en tanke i sitt lif - -

Didrik Bruun stod blek af vrede, med h?gdragen min och h?nderna korslagda ?fver br?stet - som i Othello. Han fann ingenting att s?ga, men hans minspel uttryckte ett oerh?rdt f?rakt.

- Adj?, lilla v?n! replikerade han ?ndtligen, lyfte v?rdsl?st p? hatten och gick.

Elsa v?nde sig bort och brast i gr?t. Hon blygdes f?r sig sj?lf.

Hemkommen stod hon l?nge framf?r spegeln och m?nstrade sin bild. S? nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. Och hon hade icke r?d att kl?da sig v?l.

Hon undrade, om n?gon man n?gonsin skulle kunna ?lska henne?