Chapter 6 6

Den stora majst?ngen l?g p? g?rden, pyntad med girlander af blommor och gr?nt; Elsa hade bundit kransarna h?gst uppe. Nu restes den af det helgdagskl?dda g?rdsfolket och planterades midt i gr?splanen, medan pappa kisade med ?gonen f?r att f? den rak, och ideligen kommenderade: h?ger! och v?nster!

Under kastanjerna stodo l?nga bord af ohyflade br?der p? bockar, fyllda af stora fat med j?ttesm?rg?sar, som dignade under sitt sofvel, och hela bunkar med mj?lk och kittlar med rykande gr?t. Allt folket tr?ngdes omkring borden och f?rpl?gade sig bet?nksamt grundligt, s? som skick och sed var. Men efter?t fingo barnen leka omkring majst?ngen, och den roligaste leken var, d? l?jtnanten st?llde upp dem i rad och l?t dem blunda och gapa och fyllde deras munnar med karameller, s? att den som gapade v?rst, fick mest.

- Just s? g?r det till i lifvet! sade magistern, skrattande. - Den som gapar v?rst, f?r mest.

Hennes n?d gick omkring bland folket, tilltalade alla med deras namn, h?rde v?nligt p? hvad de hade att s?ga och intresserade sig f?r deras minsta angel?genheter. S?llan hade Elsa sett farmor s? blid.

Men allt var som en dr?m i dag, och hon var s? glad, att hon skulle velat skrika h?gt. Hon var s? glad ?t lifvet och v?rlden. Hon nj?t af, att alla fingo ?ta god mat och att alla s?go s? n?jda ut. Men allra lyckligast var hon ?fver, att icke beh?fva g? och l?gga sig klockan ?tta. Den tiden var redan inne, men ?nnu stod solen ?fver den taggade berg?sen i v?ster, och ?nnu kvittrade l?fs?ngaren fr?n alla tr?dg?rdens buskar och sn?r.

Eljes blef det s? sm?ningom tyst p? g?rden, folket drog sig tillbaka, de ?ldre och barnen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen, halfv?gs mot Tibble, d?r blinde J?ns fr?n fattigg?rden sk?tte fejlan och Peter Fjomp slog takten p? en gammal tamburin.

S? dalade dunkelljuset stilla ?fver nejden, men natt ville det icke bli, och Elsa sm?g omkring med gl?nsande ?gon, betagen af den underbara st?mningen, lyssnande till taltrastens s?ng ur djupa skogen. Allt detta var just som en saga, och det om?jligaste blef m?jligt i midsommaraftonens trolska dager. Elsa tr?ngde sig in mellan pappa och magistern, som sutto och r?kte p? gungbr?det under kastanjerna, och hennes blick fl?g bedjande fr?n den ena till den andra.

- O, den som finge g? till dansbanan i skogen!

Hon utvecklade f?rg?fves all sin inst?llsamhet. De gamla gossarna f?rklarade enst?mmigt att de icke ?mnade sig till dansbanan. ?n mer - de f?rr?dde henne utan barmh?rtighet ?t farmor, som of?rdr?jligen f?rde henne till s?ngs. Hon somnade tungt fr?n midsommarnattens sk?nhet; n?r hon vaknade, stod solen redan h?gt p? himmeln, och f?glarna hade kvittrat i m?nga timmar, och m?nga m?nnisko?den hade n?tt sin fullbordan.

Magistern syntes icke till p? hela dagen, gardinerna voro nedrullade f?r hans f?nster, och fram?t eftermiddagen kom doktorn fr?n Tibble. Men ingen visste r?tt, hur det var fatt.

- Magistern var vid dansbanan i natt - sade pappa till farmor - m?jligen har han dansat sig varm och sedan legat i det fuktiga gr?set och f?rkylt sig.

Detta gaf Elsa mycket att t?nka p?. Magistern hade ju sagt, att han icke skulle g? till dansbanan. Hvarf?r hade han narrats? Och hvarf?r hade han, som eljes var s? klok och f?rsiktig, lagt sig i s? fuktigt gr?s, att han blifvit sjuk?

Hela huset var upp- och nedv?ndt under de f?ljande dagarna, doktorn kom hvar morgon och kv?ll, alla s?go ?ngsliga ut, och Elsa f?rstod, att n?gonting hemskt m?tte vara ? f?rde. Skulle magistern d?? Hon greps af en instinktiv fasa. D?den, som hittills blott varit en skr?ckbild f?r hennes inbillning, kom henne pl?tsligt n?ra som en hotande verklighet. Om n?tterna kunde hon icke sofva af ?ngest, och om dagarna kunde hon icke h?lla sig stilla, utan str?k omkring flygeln, d?r det f?rf?rliga p?gick, med ett uttryck i ?gonen som en hundvalp, tassande omkring en d?ende kamrat.

En dag stod mamsell Andersson p? trappan med svullna ?gon. Pappa kom ocks? ut och tog Elsa vid handen och sade:

- Nu har magistern f?tt sluta.

Elsa stirrade stelt ut i solskenet och f?rs?kte fatta, att magistern nu icke l?ngre fanns till. En m?nniska, hvars r?st hon h?rt och hvars blick hon m?tt f?r n?gra f? dagar sedan? Allt vetande, som han ?gt, var d? ocks? d?dt, och alla tankar - - - kunde tankar d??

Farmor sade, att magistern nu var en ?ngel i himmeln, men det var sv?rt att f?rest?lla sig. Hans yttre personlighet stod ?nnu s? lefvande f?r hennes minne, och steget var f?r stort mellan den jordiska dansbanan och den himmelska saligheten. Elsa visste dessutom, att magistern sj?lf icke trott p? sj?lens od?dlighet och d?rf?r icke kunnat bli pr?st och icke f?tt undervisa henne i religionen.

Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen br?nde marken under hennes f?tter. Hon k?nde det som om hela hennes varelse endast varit ett bristande omh?lje kring en saknad, som st?ndigt v?xte. L?nga stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan s?g hon en g?ngstig under sig och k?nde svalka, som om hon befunnit sig i skogen. Det f?ll henne in, att hon kanske skulle kunna andas friare d?ruppe, d?r himmeln var s? mycket st?rre och blicken kunde f?lja solens v?g mot det ?ndl?sa bl?.

Hunnen upp till kr?net, stannade hon, och det k?ndes som om bekl?mningen gaf vika. Hon kastade sig framstupa p? mossan mellan stenarna i Elsebo slott, och gr?ten kom, strid som en ?skby.

Hon gr?t l?nge, och n?r t?rarna tr?to j?mrade hon sig ?nnu, tills all kraft str?mmat ur hennes kropp, och saknaden f?ll i vanmakt med ett kvidande.

En femton?rig pojke kom vandrande fram?t stigen fr?n Tibbleh?llet, stannade och lyssnade. Hvad var detta f?r ett ljud? Han visste, att h?r skulle finnas en r?flya uppe p? ?sen, det hade Nilsson sagt, och han visste det nog, han var Tibbles skickligaste j?gare.

Pojken tog m?ssan af sig och sm?g fram s? f?rsiktigt som en indian p? sp?r, i riktning mot de tv? stenarna d?r borta p? kr?net. D?r stannade han och b?jde sig fram och s?g en flicka, som l?g med ansiktet mot jorden och gnydde.

Ett s? vackert ?fventyr hade han aldrig f?rr upplefvat, och han blef st?ende och h?ll andan ett par sekunder, som om han velat f?nga en f?gel i bo. Hans kortklippta h?r lyste lingult i solen, och hans ?gon str?lade bl? af ?fventyrsfr?jd och medk?nsla.

Pl?tsligt s?g hon upp. Hon hade svart h?r och r?da st?flar, och hennes ?gon voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke r?dd, hon lyfte sig blott p? armb?garna, och det fl?g som elektriska gnistor fr?n hennes m?rka pupiller.

- Hvem ?r du? fr?gade hon.

- Jag heter Knut Wadman. Men hvem ?r du?

- Jag heter Elsa Finne.

Han hvisslade till, nu f?rstod han hvem hon var.

- Hvarf?r gr?t du? fr?gade han sedan, i det han f?rs?kte g?ra sin r?st deltagande.

- Magistern ?r d?d, svarade hon.

Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte m?ssan p? nacken, hoppade ?fver stenen, som skilde dem ?t, och st?llde sig bredbent vid hennes sida.

- Hvad ?r det att gr?ta f?r! sade han k?ckt. - Jag skulle vara glad, om alla mina magistrar vore d?da. Jag har m?nga, ser du, jag g?r p? gymnasium!

- ?r gymnasium i Tibble?

- Nej, d?! Gymnasium ?r i samma stad som landsh?vdingen, jag ?r bara hemma under ferierna.

- Hvem ?r din pappa d?? - hon reste sig upp.

- Borgm?staren! vet jag!

- Kan du l?sa latin?

- Om jag kan l?sa latin! Knut Wadman fnyste ?fverl?gset - kan du?

Elsa nickade:

- Ja, det kan jag!

- Det var f - - han afslutade icke satsen. - Kan du deklinera mensa?

- Ja, det kan jag.

- S? bildad ?r ingen flicka i Tibble! Kan du ocks? conjugera amo?

- Ja, det kan jag.

Han b?jde sig fram?t, det glittrade i hans ?gon, han str?ckte fram sin hand och str?k den smekande ?fver Elsas kind.

- Hvarf?r g?r du s? d?r? Hon ryckte till, och hennes r?st darrade som om hon frusit.

- F?r jag tycker det ?r synd om dig - han skrattade bredt och visade sina hvita t?nder och sin r?da gom - och f?r resten tycker jag om dig.

I samma nu k?nde Elsa hans l?ppar sk?lfva varmt mot sina. D? var det som om hela hennes varelse f?tt kramp, och hon grep hans arm s? h?rdt, att han skrek till:

- Aj! Du g?r mig illa!

- L?t bli mig d?! sade hon, och hennes stenkols?gon gnistrade, och det svarta h?ret stod stridt omkring hennes l?derbruna fysionomi. S? sl?ppte hon sitt tag, v?nde sig om och sprang utf?r den motsatta sluttningen.

Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en f?rnimmelse af, att ?fventyret f?tt en sn?plig afslutning.

* * * * *

Elsa h?ll mamsell Andersson h?rdt i handen, d? de sent p? kv?llen tr?dde in i stora logen, d?r magistern stod lik. Det var helt m?rkt d?rinne, v?ggarna voro t?ckta med granar och enar, tio talgljus med osande vekar brunno p? hvar sin sida om kistan, och hon s?g den d?des ansikte mot den hvita kudden, h?rdt och gulaktigt som ben med bl?aktiga skuggningar och bl?bleka l?ppar. Hon greps af en isande bekl?mning, denna lifl?sa m?nniskobild f?ref?ll henne helt fr?mmande, h?r fanns ingenting kvar af den hon k?nt s? v?l och h?llit s? mycket af. Hvar fanns d? hans v?sen? Hennes blickar fl?go r?dvilla omkring, irrade bortom de fl?mtande ljusl?gorna in mellan granarnas och enarnas skuggor, som sk?lfde och huttrade i m?rkret. Det h?rdes ocks? snyftningar och sakta gr?t. Husets tj?nare tassade i strumpl?sten en efter en fram till kistan. Det var som ett t?g af v?lnader ur m?rker i m?rker.

Elsa gr?t icke. Hennes strupe var som sammansn?rd af ?ngest.

Sommaren led, det m?rknade mot h?st, men Elsa kunde icke gl?mma. Magisterns sj?ll?sa, f?rvridna drag grimaserade st?ndigt f?r hennes inbillning, och hon k?nde ?fverallt en fr?n doft, som om jorden och dess blommor, lifvet och dess fr?jder varit idel f?rg?ngelse, f?rruttnelse innerst inne.

Farmor skakade p? hufvudet, d? hon betraktade henne. Elsa var i en farlig ?lder. Hennes gestalt, som l?nge varit knuten, hade blifvit sm?rt och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas.