Chapter 4 4

Elsa stod vid f?nstret i skolsalen och speglade sig i rutan, bakom hvilken vintermorgonens gr?dis l?g som kvicksilfver, s? att glaset ?tergaf hennes omorgnade lilla fysionomi.

Julferierna voro till?ndalupna, sent i g?r kv?ll hade magistern ?ter kommit till Ryd, och Elsa var glad att f? honom tillbaka, det hade varit tomt efter honom under helgen. Hon l?ngtade efter att f? b?rja l?sa igen f?r magistern, han visste s? f?rf?rligt mycket och talade som om allting vore sagor, och sagor var det roligaste hon visste.

Hvad det var l?tt att l?ra p? det viset! Historien, som var s? sv?r att pl?ja f?r farmor, blef i magisterns mun en sammanh?ngande f?ljd af m?rkliga och ?fventyrliga tilldragelser fr?n forna tider. Och naturl?ra var ingenting annat ?n lustiga beskrifningar p? och anm?rkningar om allt hvad hon dagligdags hade f?r ?gonen: sn?n p? marken, mossan p? stenarna, djuren i ladug?rden och i skogen, flugorna, som surrade om i luften, blommorna p? marken. Det var ingen konst att komma ih?g det.

Hon l?ngtade alltid efter att lektionen skulle b?rja; men i dag var hon s?rskildt i sp?nning - hon undrade hvad magistern skulle tycka om hennes nya kl?der, som hon f?tt till julklapp af pappa. Hon m?nstrade sig sj?lf och nickade: s? fin hade hon aldrig varit i hela sitt lif. Hon var kl?dd i en p?lsbr?mad bl? jacka med svarta sn?ren, som husarerna, och hon hade r?da st?flar, s?dana som bondkvinnorna ha i Ungarn.

?ndtligen ?ppnades d?rren till det inre rummet, och Elsa neg, med str?lande ansikte. In steg magistern, l?ng och mager i sin gr?a nattrock, med ett fr?nvarande uttryck i ?gonen, lik en utsvulten bj?rn, som tumlar yrvaken ur sitt ide. Han nickade och satte sig vid bordet och str?k sina v?ta mustascher och sitt vattenkammade h?r. Den stora n?san med sin h?ngande tipp gaf hans ansikte ett missn?jdt uttryck, och Elsa fick t?rar i ?gonen ?fver att han ingenting sagt om hennes dr?kt.

Han bl?ddrade tankspridt i l?xboken och grymtade:

- Ja, hvar slutade vi nu? Jas?. Joho. H?r var det. Ja vi skulle allts? ha litet reda p?, hvad myror ?ro f?r slags passagerare och hvad som annars kan vara af intresse att veta om dem.

Elsa hade redan gl?mt sin missr?kning. Hennes m?rka ?gon lyste af f?rv?ntansfull vetgirighet.

- Du vet hur en myra ser ut, du har trampat ihj?l m?nga s?dana sm? steklar p? v?gar och stigar, du har sett deras stackar i skogarna. De stackarna ?ro hvad vi m?nniskor kalla samh?llen. Du minns, att m?nniskorna ?ro af olika ras, och att rasen i v?r l?robok best?mmes af skinnets f?rg. Den sitter nog eljes djupare, men vill man anv?nda samma indelningsgrund f?r myrorna, s? finns det ocks? bland dem b?de negrer och r?dskinn och hvita. I alla samh?llen finns det b?ttre och s?mre folk. De b?ttre myrorna ha vingar, men det s?mre myrfolket har ingenting. Utan deras arbete skulle det b?ttre myrfolket icke kunna lefva, men lika fullt f?rakta herrarna och damerna de vingl?sa arbetarna, som hvarken ?ro herrar eller damer, bara kloka sm? steklar. Bland dem finnes det b?de ingenj?rer och byggm?stare och uppfostrare f?r barnen. Det finns ocks? knektar; myrorna f?ra n?mligen krig, liksom m?nniskorna. De g?ra er?fringst?g och taga f?ngar af andra raser och puppor, och krigsf?ngarna bli slafvar hos det fr?mmande folket. Slafvarna f? utr?tta alla de l?gsta sysslorna i stacken, de f? bland annat sk?ta om kreaturen. Myrorna h?lla sig n?mligen ocks? med husdjur. Liksom vi m?nniskor ha kor, som f? g? p? bete och som vi mj?lka, s? ha myrorna bladl?ss, som beta i det gr?na och l?ta mj?lka sig p? s?t saft. Myrorna ha ocks? andra husdjur, sm? skalbaggar, motsvarande v?ra h?star och f?r och h?ns. F?rmodligen drifva myrorna landtbruk liksom m?nniskorna, men det veta vi icke mycket om, vi ha icke studerat deras samh?llsinr?ttning tillr?ckligt, och vi kunna v?l icke heller s?tta oss riktigt in i deras v?rlds?sk?dning. Vi kunna ju icke ens skilja den ena myran fr?n den andra. N?. Om vi t?nka oss ett v?sen, s? mycket st?rre och fullkomligare ?n m?nniskorna, som m?nniskorna ?ro st?rre och fullkomligare ?n myrorna, s? skulle detta v?sen troligen ha lika sv?rt att uppfatta n?gon olikhet mellan dig och mig. Vi skulle vara som tv? myror f?r en s?dan blick, som ser v?rldarna kretsa om hvarandra i o?ndligheten. Om ett s?dant v?sen finns, ja, det vet jag icke. Men jag v?gar icke f?rneka det, fast jag icke kan fatta det. En myra kan icke fatta, att ett v?sen s?dant som m?nniskan existerar, myrans blick n?r n?mligen icke s? l?ngt som din n?sa r?cker, hon ser ingenting af hvad du ser. F?r henne ?r en sm?sten ett berg och ett gr?s ?r som ett tr?d, hvars topp f?rsvinner i det bl?. Hon har ingen f?rest?llning om hvad en m?nniska kan se med sitt ?ga - skogar och berg, haf och himmel - - ja, en myra kan ?fver hufvud taget icke t?nka sig ett v?sen s?dant som m?nniskan - - och de klokaste och kvickaste myror f?rneka best?mdt m?nniskans existens - -

S? talade magistern fr?n ?mne till ?mne. Elsa f?rstod icke alltid, hvad han menade, men hvad han sade f?ngslade alltid hennes intresse, och timmarna fl?go till middagen. D? satt farmor, allvarlig och str?ng, vid bords?ndan, och pappa och magistern blefvo s? f?r?ndrade i hennes n?rvaro, de blefvo s? uppm?rksamma och tystl?tna som barn och talade om ting, som icke intresserade dem, och sade aldrig riktigt hvad de t?nkte. De t?nkte nog, att det var tr?kigt, n?r man m?ste sitta s? d?r h?gtidligt uppspetad p? en stol, rak i ryggen som farmor sj?lf och ?ta vackert och vara sn?ll gosse. Elsa f?rstod det mycket v?l, men n?r middagen var ?fver, hade de b?da gamla gossarna sin frihet, medan hon fick vara hela eftermiddagen hos farmor och l?sa l?xor i kristendom och spr?k och h?ra f?rmaningar, s? l?nga som l?ngkatekesen.

Likv?l tog eftermiddagen ocks? slut och kv?llen kom, och Elsa sm?g sig ned i pappas rum. D?r ringlade tobaksmoln ?fver talgljusens gl?miga l?gor, och toddybrickan stod p? det lilla bordet framf?r utdragssoffan, d?r pappa satt med sin pipa i ena h?rnet och magistern med sin pipa i gungstolen p? andra sidan om bordet.

Oftast kom hon midt i en dispyt, och b?da de gamla gossarna voro mycket h?gr?stade och r?da i kinderna. Men n?r hon kr?p upp i pappas kn?, sl?ts fred; i v?sentligheterna voro de ense, fast de kunde ha olika meningar om enskildheterna, n?r det g?llde att afg?ra v?rldens ?den.

N?r l?jtnant Finne fick blodet ?t hufvudet, gl?mde han alltid det n?rvarande, gl?mde i synnerhet, att han ?t n?debr?d och drack n?detoddy p? sin mors skuldsatta g?rd. D? erinrade han sig helst de tider, d? han st?tt v?rldsh?ndelserna n?ra och - om lyckan varit god - kunde ha gifvit dem ett annat f?rlopp. Det var anno 48, d? Elsa f?ddes och revolutionen p? flammande vingar fl?g ?fver Europa, och d? friheten skulle ha segrat ?fver tyranniet ?tminstone i Ungarn, om de ledande m?nnen hade velat lyssna till G?sta Finnes r?d. I upprymdt lynne betraktade han sig sj?lf som en man med en hart n?r genial intuition och trodde sig p? fullt allvar ha f?rutsett b?de hvad som h?ndt och hvad som m?jligen kunnat ske. ?Jag sade dem detta? och ?jag r?dde dem till det?. Men vederb?rande hade icke velat lyssna till hans ord.

Vandrings- och k?rleks?ren, hela hans ungdom steg fram f?r hans inbillning, och han m?lade i stora drag med f?rger som nog f?tt glans af hans fantasi, men som dock t?ckte en bakgrund af upplefda ?fventyr. Han var med i Wien under oktoberdagarna 1848 och deltog i f?rsvaret af Sterngassebarrikaden under den tappre Bem, revolutionsgeneralen och frihetshj?lten med sagans fl?kt ?fver sina bragder, sina segrar och nederlag, sitt lif och sin d?d. G?sta Finne var ocks? med ?pappa Bem? i Transsilvanien, d?r Bem med 4,000 trasiga och utsvultna bondsoldater jagade 30,000 man af den ?sterrikiska armén framf?r sig, och med h?lften af samma trasstyrka besegrade en armé p? 16,000 man. Det var i slaget vid Szàsz-Sebes - G?sta Finne slet upp sin skjorta och visade ?rret efter sitt s?r.

Och han deklamerade p? bruten magyariska dikter af Pet?fi, som var hans kamrat i striderna och stupade i slaget vid Segesvár.

Det klingade likt den vackraste och vemodigaste musik, det fr?mmande spr?ket, det v?ckte hos Elsa ett dunkelt minne om en sjungande kvinnor?st och ett par str?lande ?gon, men det var s? l?nge sedan, s? l?nge sedan, f?r Elsa var s? liten, n?r mamma dog, och hade aldrig l?rt sig f?rst? hennes spr?k.

Barnets ?gon hade s? sm?ningom f?tt en allt stelare blick, Elsa k?mpade med s?mnen, och allt som oftast lade hon, ?fvervunnen, sitt hufvud till ro mot faderns axel.

D? d?mpade de gamla gossarna instinktivt sina r?ster och modererade sina uttryck, som om sj?lfva farmor varit i rummet. De lyfte sina glas och klingade tyst och h?llo sig s? stilla som r?ttor. De hviskade mildt och blidt, f?r att icke st?ra barnets ro, medan de h?ngde tyranner utan n?d och barmh?rtighet.

D?rvid h?nde det sig att G?sta Finnes pipa gick ut. Den of?rv?gne husaren kastade d? en villr?dig blick f?rst mot tobaksskrinet borta vid f?nstret, sedan p? sin dotter, som glidit ned och hvilade i hans sk?te, med hufvudet mot hans br?st.

Den r?de republikanen p? andra sidan om toddybrickan reste sig sakta och tassade som en katt ?fver golfvet. Sanden gnisslade under hans stora f?tter, och det var stor ?ngslan, att den lilla skulle vakna. Fadern v?gade knappast andas. ?ndtligen kom magistern tillbaka och stoppade beh?ndigt l?jtnantens pipa, fick eld med en fidibus och st?llde tobaksskrinet p? soffan. S? skrufvade han sig, triumferande, tillbaka till sin plats.

Den lilla sof tungt och dr?mde; men pl?tsligt slog hon ut med handen, s? att tobaksskrinet f?ll till golfvet med en skr?ll, och hon sj?lf for upp med f?rvildade ?gon:

- Jag sof icke! mumlade hon, het i kinderna af blygsel. Fadern och magistern brusto i skratt.

- Jag s?ger ju, att jag icke sof! upprepade hon f?rtrytsamt. ?nnu d? hon, halfsofvande, blef buren till s?ngs, protesterade hon mot faktum och fordrade att bli trodd p? sitt ord.