Chapter 2 2

Hennes n?d var endast trettiosex ?r, n?r hon blef ?nka. Sin aflidne mans syskon kunde hon icke f?rdraga, sj?lf hade hon inga n?rmare anh?riga, och genom sitt gifterm?l hade hon kommit bort fr?n hela sin forna umg?ngeskrets. Aldrig tycks det ha fallit henne in att pr?fva lyckan i ett nytt ?ktenskap. Agaven blommar en enda g?ng och vissnar sedan, fast de taggiga och styfva bladen sedan l?nge sp?ka ofvan jord i lifvets f?rger.

?r efter ?r satt fru Finne p? sin g?rd s? orubblig som om hon haft rot i jorden. Hon reste aldrig och umgicks s? godt som med ingen. D?r stod en tung atmosf?r omkring henne, och hon blef tidigt gammal.

Hon lefde f?r sina plikter, uppfostrade sin son och styrde sin g?rd med samma h?rda hand, fruktad af sitt folk, men ocks? v?rdad, ty hon var r?ttvis i all sin h?rdhet.

Sonen, G?sta, var sju ?r, n?r fadern dog, och hon undervisade honom sj?lf. Han hade l?tt f?r att fatta, men hatade l?xornas tv?ng. Det tygell?sa i hans lynne uppenbarade sig tidigt och skr?mde henne.

Mest af allt ?lskade han att sitta till h?st, barbacka, som en liten centaur, st?rtande ?fver stock och sten, med vilda ?gon och fladdrande h?r.

G?rna str?fvade han ocks? omkring till fots i skog och mark, p? jakt efter f?gelbon eller harar, som han f?ngade i giller. Till jakt- och s?llskapshundar brukade han ladug?rds-Lasses pojkar, som han tyranniserade, ehuru de voro ?ldre ?n han.

En g?ng f?rsvann han med dessa och blef borta i tre dagar. Han hade d? plaskat omkring p? sj?n i en gammal, murken ?kstock och lekt Robinson med Fredag och Tisdag. De hade landstigit p? en af holmarna och Iifn?rt sig med jakt och fiske. Deras jaktredskap var en pilb?ge, med den hade G?sta f?llt en gr?sand, och han s?g ut som ett litet vilddjur, d? han inf?ngades.

Tio ?r gammal kom han till Tibbles femklassiga l?roverk, men bodde alltj?mt hemma p? Ryd, ?kte hvar morgon med mj?lkvagnen in till staden och ?terv?nde om eftermiddagarna till fots; det var blott en half timmes v?g, om han f?ljde g?ngstigen ?fver ?sen. N?r sn?n l?g h?gt i skogarna, och n?r regn gjort v?garna ofarbara, fick han rida b?de fram och tillbaka.

Han var den fr?mste i hvarje uppt?g och den nedersta i hvarje klass, men r?ddade sig alltid i sista stund upp i den n?sta. S? genomgick han l?roverket, j?mnt efter ryggen och kom till gymnasiet i residensstaden. D?r inackorderades han hos en l?rare och sattes under str?ng uppsikt, men vann icke dess mindre en sorglig ryktbarhet f?r sitt lefverne. Ofta var det tal om, att han skulle relegeras, fast han lyckades slingra sig undan. Mot allas f?rmodan blef han student, s?kte sig sedan, med moderns samtycke, in vid ett husarregemente, kom till krigsskolan och utn?mndes till kornett samtidigt med det han blef myndig.

Redan under sin skoltid hade han gjort skulder, som modern f?tt betala; d?rvid hade det v?xlats m?nga h?rda ord mellan mor och son, d? han tillbringade sina ferier i hemmet. Nu bosatte han sig i garnisonsstaden och utkr?fde, trots moderns f?rest?llningar, hela sitt f?dernearf, hvarigenom han tvang henne att skulds?tta g?rden till mer ?n h?lften af dess v?rde.

G?sta Finne kom sedan s?llan till Ryd, men tid efter annan n?dde rykten dit om hans vilda uppt?g. ?n var det ett galant ?fventyr, ?n en offentlig skandal, hvari han spelat hufvudrollen. Kamraterna kallade honom ?Galna Finne?, men han var mycket popul?r vid regementet, ehuru han drog stora v?xlar p? sina f?rm?ns l?ngmodighet. Efter fem ?rs tj?nstg?ring avancerade han till l?jtnant; men strax d?refter f?rgick han sig mot sin chef p? ett s?tt, som skulle ha ?dragit honom afsked, om han icke valt att frivilligt l?mna b?de sitt regemente och sitt land.

Han reste icke ensam. Hans sista streck var att enlevera en magyarisk s?ngerska, som under den m?nad, hon gasterat p? teatern, f?rvridit hufvudet p? alla garnisonens officerare. Lissnyai Etelka var hennes namn och hon skall ha varit en exotisk sk?nhet med eldiga, m?rka ?gon och svart silke till h?r.

G?sta Finne gick i landsflykt utan att taga afsked fr?n sin mor, och under sju ?r hade hon ingen underr?ttelse fr?n honom sj?lf, men af tidningarna s?g hon att en fr?mmande officer med namnet Finne blifvit s?rad i slaget vid Szàsz-Sebes, och hon f?rstod att det m?ste ha varit han, som k?mpat i magyarernas led. S? sl?t sig ?ter m?rkret omkring hans ?den, och hon visste icke, om han lefde eller om han var d?d.

Men en afton i november 1853 kom den f?rlorade sonen ?ter till sin f?derneg?rd, med g?stgifvareskjuts fr?n Tibble, i ?sande regn; och vid sidan om sig i vagnss?tet hade han ett litet genomv?tt bylte, som sedermera befanns inneh?lla en fem?rig flicka.

Fru Finne, som h?rt vagnsbullret, kom sj?lf stigande utf?r trappan till andra v?ningen f?r att se efter, hvem det kunde vara som kommit till g?rden i detta Herrans v?der. D? hon varseblef sin son, som stod i f?rstugan, drypande v?t, med blottadt hufvud, stannade hon pl?tsligt, och ?fver hennes bleka ansikte fl?g en skiftning af ?fversp?nd k?nsla, af gl?dje eller af sorg, det var icke godt att s?ga hvilketdera, ty gl?djens och sorgens yttersta gr?nser g? i ett som himmel och haf vid horisonten.

Hon sade ingenting; men med sin hand str?k hon ?fver hj?rtetrakten, som om hon k?nt slitningar d?r inne, och hon s?g p? honom med en blick, som var m?nstrande men icke h?rd. Hans drag voro h?rjade, de bl? ?gonen tindrade icke af h?lsa och lefnadsmod, som f?rr, och det guldgula h?ret satt nu blott som en blek halmkrans fr?n tinning till tinning; hela hj?ssan var kal. Och det fanns icke l?ngre n?gon nerv i hans h?llning; G?sta Finne kom som en bruten man hem fr?n sin ungdoms Odysseia.

D?r fl?g en st?mning af bitterhet genom hennes sj?l. Ringa gl?dje hade hon haft af sitt lifs arbete. Hon hade velat uppfostra sin son till en dugande man; och d?r stod han nu som en tiggare framf?r henne. Hon hade velat l?mna honom en blomstrande egendom i arf; och hon hade i st?llet sett den f?rfalla, sjunka djupare och djupare i skuld, sedan han ryckt den ekonomiska b?rkraften ur hennes h?nder.

Han m?tte ha haft n?gon f?rnimmelse af, i hvad riktning hennes tankar gingo, ty han lyfte pl?tsligt sina ?gon och m?tte hennes blick. S? nickade han vemodigt, han s?g v?l, att hon lidit. Hon liknade en m?nniska, f?r hvilken allt slagit fel, men som ?nnu b?r sitt hufvud h?gt. Mager och l?ng var hon, kantig i linjerna, men rak i ryggen. Kanonlockarna hade hvitnat framf?r ?ronen, ansiktets pergament hade f?tt m?nga nya rynkor, och den karakt?rsfullt b?jda n?san hade blifvit skarpare i eggen, men de kloka ?gonen voro lika klara och draget omkring munnen lika viljestarkt som f?rr.

Han stod och vred sin m?ssa mellan h?nderna, tystnaden b?rjade f?refalla honom ohygglig. D? kom han att t?nka p? sin flicka. Han vecklade henne ut ur det v?ta svepet, lyfte henne upp och lade henne i sin mors famn.

- Detta ?r Elsa, sade han. - Etelka ?r d?d.

Den gamla f?r?ndrade icke en min, och barnet l?g som ett vedtr? i hennes armar. Det var en liten tattareunge med stripigt h?r och l?derbrun hy.

- V?lkomna! sade hennes n?d ?ndtligen och r?ckte sin son handen, som han kysste. S? v?nde hon sig om och bar den lilla upp till sitt eget sofrum. Innan hon den natten gick till s?ngs, stod hon l?nge och s?g p? det sofvande barnet, med en k?nsla som om hon f?r andra g?ngen blifvit mor, ?ter f?tt n?gonting att lefva och lida.