Chapter 3 3

Fru Finne ?tog sig sj?lf att undervisa sin sondotter. Det var som att b?rja sin skolg?ng p? nytt vid sextioett ?rs ?lder. Det var att leta fram de gamla l?rob?ckerna och att l?sa de gamla l?xorna, som hon f?rst l?st f?r egen del i sin barndom och sedan med sin son. D?rvid h?grade de flydda tiderna ofta fram i hennes minne, och hon t?nkte med vemod p? alla f?rhoppningar som hon d? knutit f?rst till sin egen, sedan till sin sons framtid. Hur de alla g?ckats! Och hvad hela hennes lif tedde sig meningsl?st, gl?djefattigt och f?rfeladt, n?r hon s?g tillbaka.

I ungdomen hade hon, som andra, gjort upp r?kningen utan v?rden, med ?fversp?nda fordringar, p? hvilka hon ideligen m?st sl? af. Hon hade sv?rmat ut i m?nsken och f?tt trefva sig hem i m?rker, hon hade ?lskat och sett sin k?nsla f?rsm?dd. Hon hade f?tt sj?lfva minnet besudladt, efter det hon s?kt ro f?r hj?rta och sinne i ett gifterm?l utan illusioner. Hon hade dock hoppats att bli maka ?t en hederlig man, mor ?t ett barn, som hon skulle uppfostra till en duglig m?nniska; men hon hade blifvit besviken p? allt.

Eller var det s?, att hon bedragit sig sj?lf? Att hon misslyckats, b?de som maka och som mor d?rf?r, att hon icke varit sin heliga uppgift vuxen?

Gud visste, hur det f?rh?ll sig d?rmed. Men om hon felat, hade hon ocks? f?tt dyrt betala del.

Sitt lifs skolg?ng kunde hon tyv?rr icke b?rja p? nytt; men dess starkare k?nde hon behofvet att l?mna sina erfarenheter i arf ?t ett lefvande v?sen, och F?rsynen hade nog haft sin mening med att s?nda henne detta barn, som dagligen blef henne mera k?rt.

Under den h?rda ytan, djupast inne i hennes frusna v?sen, hade det alltid funnits en grundfond af bunden v?rme, som nog kunnat frig?ras, om det fallit en smula solsken p? hennes v?g. S? som hennes lif gestaltat sig, hade den f?tt ligga som ett obrukadt kapital. Hon visste nu hvarf?r. Det kom sig af hennes sj?lfviskhet, f?r hennes hj?rtas girighet. I fr?msta rummet hade hon alltid t?nkt p? sin egen lycka, alltid fordrat, innan hon gaf. Hon hade l?ngtat efter, att en annans k?rlek skulle ?ppna hennes hj?rta och tillgodog?ra sig dess skatter, men icke f?rst?tt att ?lska en s?dan k?nsla fram. D?rf?r hade hon misslyckats b?de som maka och mor.

D? nu lifvet f?r tredje g?ngen st?llt henne inf?r en uppgift af djupaste inneb?rd, f?resatte hon sig att taga l?rdom af det f?rflutna, att framf?r allt ingenting beg?ra f?r egen del af detta barn, som hon skulle vara i mors st?lle. Hon skulle icke klema med henne f?r att vinna hennes k?rlek, icke uppfostra henne till balsamin ?t sitt gamla ?mhetshungriga hj?rta, utan till en m?nniska, som b?ttre ?n hon sj?lf skulle f?rst?, att se sig lifvets gl?dje till godo och foga sig i eller b?ja sig f?r dess villkor.

I detta syfte s?kte hon f?rst och sist bek?mpa Elsas medf?dda sj?lfviskhet, kufva hennes egensinne och tukta hennes stolthet, men ocks? vingklippa hennes alltf?r lifliga fantasi, ty i den m?nskliga inbillningens ?fversp?nda kraf p? lycka s?g den gamla just grundorsaken till m?nsklighetens olycka.

S? v?nde sig hennes uppfostringsprinciper p? alla h?ll mot barnets djupaste b?jelser och starkaste instinkter, och undervisningen pr?glades alltifr?n b?rjan af ett soll?st allvar, som verkade n?stan f?rlamande p? Elsas f?rst?ndsverksamhet. Eljes hade hon l?tt f?r att fatta, och med v?nlighet och ber?m kunde hon eggas till stora anstr?ngningar, men den metoden kom s?llan till bruk. Af klander och h?rdhet blef hon d?remot alltid trotsig till sinnet.

Hon bodde i f?rmaket, n?st intill farmors sofrum, men trifdes icke i den improviserade barnkammaren, d?r hon alltid stod under uppsikt af farmors allvarliga blick; sa ofta det fanns n?gon m?jlighet att undkomma den, sm?g hon sig ned till bottenv?ningen, till pappa. Honom ?lskade hon, hos honom trifdes hon; han lappade hennes leksaker, n?r de g?tt s?nder, och hennes fantasis vingar, som farmor klippt.

Pappa hade just ingenting annat att taga sig till. Han hade installerat sig i tv? rum, af hvilka det yttre kallades kontoret, och ville g?rna g?lla f?r g?rdens f?rvaltare, men i sj?lfva verket f?rvaltade han ingenting annat ?n sitt tobaksskrin. Han talade nog ofta om att s?ka sig en annan plats, men det stannade vid orden. ?r efter ?r blef han sittande som dr?nare p? sin mors g?rd utan att utr?tta n?gonting. Han l?ste romaner och r?kte dagen i ?nda, f?retog sin reglementeradc promenadridt f?re middagen och drack hvar kv?ll sin reglementerade toddy, som blef m?rkare ?r fr?n ?r.

P? promenadridten medtog han alltid sin dotter, f?rst p? sadelknappen, senare p? en s?rskild liten h?st, som Elsa kallade sin; och det var hennes st?rsta gl?dje och stolthet att f? skumpa ?fver stock och sten vid den gamle husarens sida. Han var ?nnu alltj?mt en of?rv?gen ryttare, och det bar af i sporrstr?ck genom skog och mark, vintertid ocks? ?fver sj?n mellan de infrusna holmarna, och Elsa satt kavat i sadeln, och blodet sj?ng i hennes ?dror, och h?ret fladdrade och ?gonen tindrade och tankarna gingo vida.

Om vinteraftnarna sm?g hon sig ocks? alltid ner f?r att sitta med pappa framf?r brasan i skymningen. D? kunde det h?nda, att han ber?ttade f?r henne sagor s? sorgliga, att t?rarna runno utf?r hennes kinder; men n?r han icke var i lynne att ber?tta, stirrade Elsa in i gl?den, d?r fantastiska byggnader och m?nniskor och djur togo gestalt f?r hennes inbillning. D? diktade hon sj?lf sagor, men dem v?gade hon icke ber?tta.

Och ?ren gingo, och farmor f?rstod att hon icke l?ngre var sin uppgift som l?rarinna vuxen; och s? blef det best?mdt, att Elsa skulle f? en l?rare.

D?rtill antogs en gammal student med sm? l?neanspr?k, magister Lindblom, som i sin ungdom studerat till pr?st och l?st s? ifrigt, att han blef yr i hufvudet och icke l?ngre trodde p? Gud, hvarp? han f?rfallit. Senast hade han f?rg?fves s?kt sin utkomst som privatl?rare i Tibble.