Chapter 8 8

P? h?sten kom Elsa till hufvudstaden, till fru Anna Neumanns pension f?r unga flickor, en uppfostringsanstalt af mycket enskild natur, n?ra nog en v?lg?renhetsinr?ttning f?r f?rest?ndarinnan. Eleverna utgjordes n?mligen till st?rsta delen af sm?barn, hvilkas m?drar eller f?der med v?nskap eller medk?nsla erinrade sig den tiden, d? fru Anna som ung arftagerska dansade i borgerskapets salonger.

- Den tiden var man n?gonting! brukade hon sj?lf s?ga, i det hon lyfte sina bl? ?gon mot skolsalens nedr?kta tak.

Hon var ?nnu mycket ungdomlig och liflig, klar i hyn och med en del af sin ostyriga lejonman i beh?ll. Hon kl?dde sig i starka f?rger, och sidenrosetter fl?ktade som fj?rilsvingar omkring henne, d?r hon dansade fram ?fver gata eller golf. Talade hon med en kavaljer, som hade nog smak att ?gna henne en smula uppm?rksamhet, kunde det glittra ungt i hennes ?gon och skifta sk?rt p? hennes kinder, men tyv?rr skvallrade alltid n?gra rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina hufvudprydnader. Hon f?rsvarade sig ocks? lifligt mot alla beskyllningar f?r koketteri. Skulle man tro henne sj?lf, var det intresse hon vid slika tillf?llen bar till synes, ingenting annat ?n f?rst?llning. I sj?l och hj?rta var hon vr?ngt st?md mot det manliga sl?ktet, som d?rf?r oftast gent emot henne intog r?fvens h?llning gent emot r?nnb?ren.

Till fru Anna Neumanns uppfostringsanstalt hade Elsa kommit halft som elev, halft som l?rarinna i sm?barnsklasserna. I ers?ttning f?r den undervisning, hon kunde meddela, skulle hon ?tnjuta fritt husrum och n?ring f?r kropp och sj?l. Med allt detta blef det klent best?lldt, och det visade sig snart, att Elsa i sj?lfva verket blifvit antagen till sm?barnsl?rarinna utan l?n; ty den h?gre undervisning, f?rest?ndarinnan utlofvat, inskr?nkte sig till en eller annan timme, d? de b?da damerna gemensamt l?ste poesi eller utbytte tankar om dagens nyheter.

Fru Anna Neumann sv?rmade f?r poesi och dramatisk konst. Hon skref vers och agerade g?rna i manliga roller, utstyrd i en gammal bl?randig linnekostym, som tillh?rt en vid unga ?r afliden k?r broder. Hennes platta br?st och smala h?fter f?rl?nade ofta en viss illusion ?t framst?llningen. - Af gammalt stod hon i f?rbindelse med en hel del teaterfolk, som hon begagnade till att anskaffa fribiljetter, och minst en g?ng i veckan bj?d hon Elsa med sig p? spektakel.

F?rh?llandet dem emellan blef snart intimt. Fru Anna hade redan fr?n b?rjan afsagt sig alla anspr?k p? den respekt, som ?ldern eljes l?tt kunde ha tillf?rs?krat henne. Hon ville behandlas som kamrat; och d?rvid blef det.

En novemberkv?ll, d? regnet smattrade mot f?nsterrutorna och stormen hvisslade i skorstenspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum, kastade sig p? kn? framf?r henne, g?mde sitt ansikte i hennes sk?te och anf?rtrodde henne under m?nga t?rar sitt lifs historia.

Det var en g?ng en firad och fj?sad, vacker och r?tt f?rm?gen ung dam, som hette Anna Bodin - - St?ndigt omsv?rmades hon af friare, men kunde icke f?rm? sig att sk?nka n?gon af dem sitt hj?rta och sin hand, - ty en kvinna m?ste ?lska helt - helt! - f?r att sk?nka sig ?t en man!

Hennes ungdom hade synbarligen runnit bort, utan att detta intr?ffat, ty ehuru hon sorgf?lligt undvek alla tidsbest?mmelser, framgick det dock af hennes bek?nnelse, att hon m?tte ha varit ?fver trettio ?r, d? hon fann sin Romeo.

- Han var en af sitt lands fr?msta konstn?rer med en tenor - o, en s?dan tenor! Sm?ktande, mjuka toner, enkom skapade att bed?ra kvinnors hj?rtan!

Med ett ord: han var operas?ngare och hette Agathon Neumann. Och tjusad af hans st?mmas och hans namns klang sk?nkte hon honom hj?rta och hand.

- Farbror, som var min f?rmyndare, varnade mig, r?dde mig att ?tminstone g?ra paktum, s? att Agathon icke skulle kunna komma ?t mina pengar. Men jag ville icke s?ra honom. Jag ?lskade s? besinningsl?st och trodde s? blindt. - Vi blefvo gifta. Och v?rt ?ktenskap gestaltade sig redan fr?n f?rsta stund - rent ut sagdt till ett helvete!

H?r brast fru Anna i hysterisk gr?t, men h?mtade sig snart och fortsatte lidelsefullt:

- Elsa, Elsa! T?nk dig, hur det m?ste k?nnas att h?ra en r?st, som klingar bed?rande f?r hela v?rlden - och som man l?rt sig ?lska - f?rlora allt v?lljud inom hemmets murar, pl?tsligt bli knarrig och h?rd och gr?la med grofva ord i st?llet f?r att sjunga poetiskt! Jag trodde, att jag gift mig med sj?lfva ?Trollfl?jten? och jag vaknade i armarna p? ?Don Bartolo?. Jag hade dr?mt om, att mitt hj?rta dagligen skulle tjusas af en n?ktergal - och det blef i st?llet s?nderhackadt bit f?r bit af en ondsint kr?ka - - tills jag en vacker morgon fann f?geln utflugen ur boet - med allt hvad jag ?gde och hade - -

Fru Anna lyfte sitt hufvud trotsigt, och hennes bl? ?gon glimmade af hat.

- Det heter, att han ?r d?d nu - sade hon inbitet bittert - men jag tror det icke. Han lefver nog n?gonst?des i v?rlden under ett antaget namn och bed?rar nog ?nnu oskyldiga kvinnors hj?rtan med sin r?sts smekande klang. Jag ?ngrar, att jag icke befriade v?rlden fr?n det skadedjuret! Om jag haft mod, skulle jag ha skjutit ned honom med min egen hand.

Hon snyftade en stund, men torkade sedan beslutsamt sina t?rar och v?nde sig till Elsa i en h?gtidlig ton, som Hamilcar m?tte ha brukat, d? han tog ed af sin son att alltid hata romarna:

- Kom ih?g detta, min v?n! L?r af mitt sorgliga ?de! Tro aldrig en man. De ?ro alla lika. S? l?nge de icke f?tt sin vilja fram, kunna de nog fj?ska och fj?sa, men kallsinnighet lurar alltid p? bottnen af deras hj?rtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! - - Du ?r lycklig, du! Du ?r ung. Och du har beg?fning. Vore jag som du, skulle jag bli sk?despelerska - en stor konstn?rinna, som lade alla m?n f?r sina f?tter - - och h?mnades v?rt k?ns of?rr?tter - -

Det var icke f?rsta g?ngen fru Anna r?rde vid den str?ngen, och Elsa var icke oemottaglig f?r dess locktoner. Det kunde komma ?fver henne en v?ldsam l?ngtan att b?ja m?n till jorden, trampa dem under sina f?tter och, sj?lf o?tkomlig, g? vidare. Det tindrade till i hennes ?gon. Fanns det v?l en sk?nare uppgift f?r en kvinna, ?n att som konstn?rinna f?rkroppsliga de stora diktarnas ideal - sk?nka lif ?t deras tankar, verklighetens f?gring ?t deras dr?mmar? I sanning, det var n?gonting att lefva f?r!

Af m?nnen hade hon visserligen en annan uppfattning ?n den goda Anna, som nog misstrodde dem v?l mycket och m?lade dem v?l svarta i sin bitterhet. De m?n Elsa hittills tr?ffat hade icke f?refallit henne hvarken falska eller farliga, snarare alltf?r naiva i sin of?rst?llda ?ppenhj?rtighet. Icke dess mindre eller v?l just d?rf?r tyckte hon sig ha mera b?de n?je och beh?llning af ett samtal med en man, ?n af en kvinnas f?rtrolighet. Det kom sig v?l af grundolikheten i m?ns och kvinnors v?sen. M?nnen kunde vara ?fverl?gsna i m?ngt och mycket, men begreppet ?fverl?gsenhet var i alla h?ndelser femininum.

Hon ville g?rna l?ra k?nna m?nnen. Det var ju d?rf?r icke alls n?dv?ndigt att ?lska dem.