Chapter 5 5

Indianh?fdingen ?Den smygande katten? stod med sitt kastspjut i handen och kisade upp mot himmeln, d?r v?rmolnen jagade hvarandra. Nyss hade en skur fallit, gruset p? g?rden var v?tt, och ?Den smygande kattens? r?da st?flar hade fl?ckar som om h?fdingen vadat i blod. Den korta gr?na kjolen var ocks? b?de trasig och fl?ckig, och h?ret h?ngde i svarta stripor omkring det bruna ansiktet med de m?rka, forskande ?gonen. Indianh?fdingen undrade just p? v?dret, om det verkligen skulle klarna. Solen glittrade mellan molnen, och de bl? sj?arna i himmelens berglandskap vidgades mer och mer.

Dufvor kuttrade p? frontispisen ?fver det gamla tornuret, som stannat klockan 12 en g?ng f?r mycket l?nge sedan, och r?k steg fr?n skorstenen p? g?rdens brutna tegeltak. Ocks? fr?n det ?ppna f?nstret till kontoret bolmade r?k ut, och d?r inne satt pappa gungande fram och ?ter i ett moln, med sitt skalliga hufvud framf?r tidningen, som han h?ll utbredd mot ljuset. Hans l?nga, ljusa mustascher sl?pade mot p?lsrockens p?sande husarsn?ren, han lekte magyar och husar i freden p? landsbygden och bar sin p?lsfodrade dolman b?de vinter och sommar.

Lifvet var alltid sig likt h?r hemma p? g?rden, antingen det nu var vinter eller sommar, och pr?riens vilda h?fding l?ngtade efter n?got annat ?n det enahanda, som alltid var. ?Den smygande katten? var bara en liten flicka, som hette Elsa och k?nde sig som en f?gelunge i bur, n?r vingarna b?rjat v?xa. Det ryckte i br?stets muskler, och hj?rtat bultade inifr?n: Jag vill ut! ut! ut! ut!

Hon s?g sig omkring. H?r var tr?ngt. Bakom herreg?rden str?ckte sig tr?dg?rden i terrasser ned mot sj?n, d?r de skogbevuxna holmarna tr?ngdes. Sj?n var bara sund. Granarna stod ?nnu i vinterdvala, men alla bj?rkar hade f?tt sl?jor ?fver sitt okammade bruna h?r och liknade v?rbrudar med ljusgr?na kronor. Tv? starar hvisslade en duett i den stora linden, som skuggade ?fver ena flygeln.

D?rinne satt nu magistern i sitt rum bakom skolsalen och h?ngde n?san ?fver sina b?cker. Elsas ?gon fingo ett sv?rmiskt uttryck d? hon t?nkte p? sin l?rare. Alltid l?ste han, d?rf?r kunde han allting, men d?rf?r var han ocks? ett blekansikte, och hvad hade han f?r gl?dje af allt sitt vetande! Han hade icke st?rre l?n, ?n hvad som gick ?t till tobak, och intet annat n?je ?n att dricka toddy hvar kv?ll, liksom pappa. Men pappa hade haft m?nga ?fventyr, n?r han var ung, och det hade v?l ocks? magistern.

Hon v?nde sig om mot den andra flygeln och fick pl?tsligt ett sp?ndt uttryck: ur brygghuset kom farmors svarta katt glidande p? mjuka ben, med en hvit kyckling under mustascherna. Kycklingen h?ngde hoppl?st med hufvudet och sl?t sitt ena ?ga.

- Din svarta satan!

?Den smygande katten? st?rtade fram och kastade sitt spjut mot den svarta katten, som i f?rskr?ckelsen sl?ppte sitt byte och skuttade bort. Kycklingen stod hufvudyr kvar p? g?rden och v?nde sig i krets om sin egen stj?rt.

- Elsa! Kom upp!

Det var farmor som kallade fr?n sitt f?nster i ?fra v?ningen med sin bistraste r?st, och Elsa k?nde det som om ?Den smygande kattens? ben domnat under henne, medan hon med h?ngande hufvud som kycklingen snubblade uppf?r trapporna. Farmor v?ntade redan i d?rren till kabinettet och skakade sitt hufvud. Kanonlockarna ringde som stormklockor framf?r hennes ?ron.

- Barn, barn! - sade farmor i olycksb?dande ton - aldrig finner du p? annat ?n spektakel! Hvarf?r slog du katten?

- Jag slog honom icke! svarade Elsa trotsigt.

- Ljuger du ocks?? Jag s?g ju sj?lf att du kastade k?ppen efter katten!

- Jag kastade mitt spjut efter katten, men katten hade tagit en kyckling, som han ville ?ta upp.

- Jas?. Men du svor ocks?! Och du vet, det ?r synd att n?mna den ondes namn.

- Men katten var den onde, och han ville ju m?rda!

Det hj?lpte icke att argumentera, det slutade med mycket bannor och en liten sl?ng af riset. Ris var ett skymfligt straff f?r en tolf ?rs flicka, det kr?nkte Elsas sj?lfk?nsla och s?rade hennes stolthet.

Het i hyn efter basningen tumlade hon utf?r trapporna, ?fver g?rden, ut genom grindarna, genom allén fram?t v?gen, ?fver diket och in i skogen. Hon m?ste vara ensam, kunde icke se n?gon m?nniska i ansiktet efter detta, s? stor var skammen och of?rr?tten, som hon lidit. Hon hade f?tt straff f?r det hon f?rsvarat den stackars hvita kycklingen mot den svarta stygga katten - ?satan! satan!? upprepade hon p? trots - pappa skulle ha ber?mt henne f?r det! Men farmor var elak och dum och or?ttvis. Hennes blod sj?d af hat till den gamla kvinnan, som slagit henne, och f?rvirrade idéer fl?go genom hennes hufvud, medan hon sprang utan att veta, hvart f?tterna f?rde henne. Hon skulle s?tta eld p? g?rden! I inbillningen s?g hon redan l?gorna sl? h?gt mot skyn och farmor kv?fvas af r?ken. Men pappa - pappa? Och magistern? Hon tv?rstannade, tog sig till hufvudet och drog sedan en suck af l?ttnad. Det var ju bara en inbillning.

Hon s?g sig omkring f?r att komma underfund med, hvar hon befann sig, och fortsatte sedan, lugnare, upp?t ?sen l?ngs med en stig, som slingrade sig mellan hvita bj?rkstammar in i m?rka furuskogen.

H?gt uppe p? kr?net stod slottet ?Elsebo?. byggt af en j?tte i forntiden. Sedan dess hade ingen m?nsklig fot utom hennes egen trampat marken d?romkring. Visst hade hon ofta t?nkt p?, att taga pappa och magistern med sig dit och visa dem alla slottets skatter, men hon fruktade att sedan icke f? vara ost?rd. Nu visste ingen hvar hon fanns, och ingen kunde finna v?gen dit, f?r det fanns ingen v?g, och slottet s?g bara ut som tv? stora stenar med ett krypin emellan, s? d?r var hon alldeles i fred.

Hunnen dit upp, stannade hon fl?mtande efter den anstr?ngande bergvandringen. H?r uppe andades hon friare, d?r nere i dalen l?g det alltid som en bekl?mning ?fver henne.

Hon var f?dd i en liten by p? pusztan, och fast hon icke hade n?got klart minne d?raf, slumrade dock st?ndigt inom henne en dunkel l?ngtan efter sl?ttens o?ndliga vidder och gr?nsl?sa himmel. D?r nere i dalen var himmeln afskuren p? alla h?ll af berg och taggad af granarna h?gst uppe p? den n?rmsta ?sen. H?ruppifr?n s?g hon Ryd som ett dockhus med flyglar och uthusl?ngor vid en spegelglasdamm med hundra sm? leksaks?ar; och v?nde hon sig ?t andra h?llet, v?sterut, s?g hon djupt under sig bortom skogen sj?lfva den tindrande bl? o?ndligheten, hafvet, som blef ett med himmeln ytterst ute. Dit?t vette alla f?nster i Elsebo slott.

Som en drottning stiger hon in i sin borg och mottages af tusen tj?nande andar, som s?tta guldkronan p? hennes hufvud och l?gga socker i hennes mun och b?ra henne i guldstol till en balkong, kl?dd med purpursammet, d?r hon tager plats. - Hon lade sig n?mligen p? magen mellan de tv? stenblocken, skrufvade sig som en f?gel f?r att f? det bekv?mt i redet, st?dde armb?garna mot den mjuka mossan och l?t ansiktet sjunka i h?nderna som i en klyka. S? f?rdjupade hon sig med blicken i den sjunkande solen, tills svarta fl?ckar dansade f?r hennes ?gon, och hon blef yr och k?nde en gr?tande l?ngtan att f?lja det flyende ljuset, lefva i en evig sommars aldrig bleknande dag.

?h, vingar, vingar! Hon str?ckte ut armarna, som om hon v?ntat, att luften skulle b?ra henne. Hur m?nde det vara d?r bortom det bl?? Finns d?r skogar och sj?ar och berg, som h?r, och sm? g?rdar med gamla elaka farm?drar i? Hvar lefva hj?ltarna, som fyllt jorden med sina bragder? Hvar fanns allt vackert, som leker i drottning Elsas dr?mmar? Ack, guldkronan p? hennes h?r ?r en gammal sk?lla och hennes slott en lya utan tak!

Det pinglade i luften, det var v?llingklockan fr?n Ryd; och nu klang det doft och h?gtidligt, det var helgm?lsringningen fr?n Tibble. Nu brunno visst alla f?nster i kyrkan djupt under skogen, fast hon ingenting kunde se. Det var mycket som fanns, fast man icke kunde se det och mycket som s?g annorlunda ut, ?n det var. D?r s?g det nu ut som om solen gick ned, men det var icke sant. Det var bara jorden som v?nde sig bort fr?n ljuset. En snabb h?st, som sprang v?sterut ?fver haf och land, skulle aldrig hinnas af natten. Den skulle komma tillbaka i morgon, ?sterifr?n, frustande i soluppg?ngen. Men den som var liten och r?dd fick skynda sig hem nu, f?r det var redan m?rkt under granarna, och Den Onde lurade ?fverallt.

Elsa k?nde kalla k?rar ?fver ryggen och gaf sig till att springa utf?r sluttningen. Hon tyckte sig h?ra tassande ljud och t?nkte p?, att hon nyss velat t?nda eld p? g?rden och br?nna farmor. D? och d? v?nde hon sig i flykten och s?g sig tillbaka; och hvar g?ng det riktigt knastrade eller flaxade till i skogen, stannade hon, till trots f?r sin ?ngest, och lyssnade uppm?rksamt f?r att utr?na, hvarifr?n ljudet kom.

Hunnen till allén, som ledde fram till grindarna, blef hon helt trygg och saktade sina steg. Det lyste fr?n farmors f?nster, och nere p? g?rden s?g hon en stor skugga som af en h?xa med l?ng n?sa aftecknad p? den ljusa gardinen. Minnet om den or?tt, hon lidit, flammade upp inom henne, och d? hon pl?tsligt uppt?ckte tv? gr?na eldkulor, som lyste skadegladt i vagnslidrets djupa m?rker, greps hon af ett rasande beg?r att h?mnas. Sitt spjut hade hon kastat, men lasson satt ?nnu knuten kring hennes midja, och hon var skicklig i konsten att bruka den. Hon l?sgjorde den sakta, m?ttade efter de tv? gr?ntindrande ?gonen och l?t snaran hvina ut. Eldkloten beskrefvo en b?ge i luften, det fr?ste och spottade ur m?rkret, och n?r hon drog ?t, k?nde hon, att satan var fast. Utan att se sig om, st?rtade hon ned mot sj?n, sl?pande sitt offer efter sig, band en sten i andra ?ndan af strecket och kastade alltsammans i vattnet fr?n b?tbryggan, d?r det var djupast.

Plums! l?t det, och Augusts svarta kropp d?k i djupet men kom strax upp till ytan igen. Lasson var f?r l?ng, stenen l?g p? botten, och August simmade mot stranden, men rycktes ideligen tillbaka af sitt tjuder. Halfstrypt, rosslande som i d?dens k?ftar, s?kte han med framtassarna l?sg?ra snaran fr?n halsen.

Elsa stod fram?tlutad ?fver bror?cket och stirrade ned i skymningen ?fver vattnet, f?ljde darrande af sp?nning djurets f?rtviflade anstr?ngningar. Hat k?nde hon icke l?ngre, ?n mindre medlidande, blott ett feberaktigt intresse f?r utg?ngen af denna kamp mellan lif och d?d.

Med n?gra spasmodiska ryckningar lyckades August befria sitt hufvud och komma i land, s? utmattad af anstr?ngningen, att han f?ll ihop som en trasa p? stenarna. D? reste sig hatet ?ter inom den lilla vildinnan, och hon kastade sig ?fver sitt offer och slog dess hufvud mot marken g?ng p? g?ng; tills hon pl?tsligt greps af en isande skr?ck och st?rtade upp mot g?rden som om hon jagats af gastar.

- Herre Jesus! Hvad har h?ndt? fr?gade hush?llerskan, d? barnet kom farande in i k?ket med vettskr?mda ?gon.

Elsa kastade sig rakt i famnen p? mamsell Andersson och kramade henne s? h?rdt, att den gamla jungfruns hj?rta fylldes af gl?dje. Hon ?terg?ldade v?nligheten med m?nga lugnande smekningar, och Elsa fick sin kv?llsvard och kom till s?ngs och somnade. Men farmor h?rde henne hela natten kasta sig oroligt och tala h?gt och sk?ra t?nder i s?mnen.

Hon vaknade tidigt: tanken p? den ohyggliga g?rning, hon beg?tt, grep henne pl?tsligt med en f?rnimmelse som om h?ret styfnat p? hennes hufvudsv?l. Hennes r?ttf?rdighetsinstinkt, som ?nnu icke hade blifvit begr?nsad af moralbudens bokstaf, anklagade henne f?r mord. Hon var lika fullt en m?rderska, om August var d?d, som om hon slagit ihj?l mamsell Andersson, hvilket kanske lika v?l kunde ha h?ndt! Hon m?ste ha visshet, hon for i kl?derna och sm?g sig ut, rysande i k?nslan af, att hon kanske snart skulle st? ansikte mot ansikte med sitt offer.

Rimfrosten glittrade som silfver i gr?set ?fver sluttningen mot stranden, men August var borta.

Hela dagen sm?g hon omkring med skygg blick och strupen sammansn?rd af samvets?ngest och sj?lskval, och i skymningen skrek hon till vid det hon varseblef ett fyrbent sp?kelse, som kr?p fram ur vagnslidret och sl?pade sig tungt ?fver g?rden mot k?ket. I n?sta stund f?rstod hon v?l, att kattv?lnaden var August i egen person, men kunde dock icke uth?rda att se honom utan v?nde sig bort.

Flera veckor gick hon sedan ur v?gen f?r honom med ett slags skygg respekt. Han var f?r henne ett f?rkroppsligande af samvetsagget, och hon v?gade icke m?ta hans gulgr?na ?gons hatfullt tindrande blick.

Men en eftermiddag i juni, d? hon lekte Kolumbus p? ?ngarna n?rmast stranden, h?rde hon pl?tsligt h?ftigt skall, och ett tu tre kom August flygande ?fver en g?rdesg?rd. Efter f?ljde tre fr?mmande hundar. Nu voro de alldeles in p? honom, nu hade de omringat honom och den fr?msta h?gg honom i halsen - - - D? st?rtade Elsa fram och kastade sig i striden, blef angripen och omringad af de tre hundarna, men slog vildt omkring sig med sitt sv?rd, fick August i nackskinnet och lyfte honom upp i sina armar, fast han fr?ste och kl?ste henne s? att blodet rann. Hundarna f?rf?ljde henne, sk?llande, en bet henne till och med i armen, men hon bekymrade sig icke om annat ?n att r?dda August. Hon tryckte honom in till sig s? h?rdt, att hans motsp?nstiga klor sargade hennes br?st, hon str?k med sin bl?dande hand ?mt ?fver hans hufvud och talade till honom, smeksamt lugnande, som till ett barn: - S?, s?-?, kisse lilla!

Magistern, som p? afst?nd bevittnat upptr?det, skyndade till unds?ttning och jagade hundarna bort. Katten ville hon icke sl?ppa ifr?n sig utan bar honom ?nda fram till g?rden.

Magistern f?ljde henne tigande och betraktade henne fr?n sidan: i sina r?da st?flar och sin korta kjol med sitt uppr?rda lilla tattareansikte och sina h?ngande svarta h?rstripor liknade hon en liten furie, som g?tt barmh?rtighetens ?rende.

Underliga barn! t?nkte magistern. - Fr?mmande vildf?gel! Skall din ob?ndiga natur n?gonsin finna sig tillr?tta i Nordens kalla luftstreck?