Chapter 10 10

D?r l?g en liten eka vid bryggan nedanf?r Ryd, och p? toften satt Elsa vaggande l?ngsamt af och an. Hennes h?llning var slapp, uttrycket lyssnande, ?gonen gl?nste sj?lfullt stora i det lilla magra och bleksjuka ansiktet, som skuggades af en hvit bahytt.

F?gels?ng klingade fr?n hage och mark, l?rkors jubel sk?lfde i sj?lfva solskenet, som fl?dade fr?n junihimmelns ljusk?lla; vassen hviskade, vattnet porlade, glittrande bl?tt d?r brisen krusade det, alarnas gr?na kronor susade; ekan vaggade af och an, slitande som en kopplad hund i sin k?tting; allt i naturen r?rde sig, lefde; Elsa lyssnade blott till sin l?ngtan, l?nkad till stranden af sin f?derneg?rd.

Ensamt, ensamt var hennes lif, och det fanns ingen utsikt till f?r?ndring; framf?r sig s?g hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor, ?r utan inneh?ll. Sommaren skulle bytas mot h?st, h?sten m?rkna till vinter, vintern ljusna till v?r och s? vidare ideligen.

Hon s?g upp mot g?rden, som redan tycktes st?mplad med f?rg?ngelsens m?rke. H?r lj?d aldrig ett skratt, h?rdes aldrig ett gl?djens ord, h?r kunde ingenting blomma, h?r var d?den bofast b?de innanf?r de murkna v?ggarna och utanf?r, d?r m?nniskor och djur sm?go omkring som skuggor.

D?rinne l?g hennes far sedan flera veckor till s?ngs, saffransgul i hyn, och slog sj?lf med darrande h?nder dagligen en ny spik i sin likkista. Ingen visste, hvarifr?n han fick br?nnvinet, men alltid hade han en flaska g?md hos sig i s?ngen, och alltid fann han tillf?lle att fullf?lja sitt sj?lfmord, hur str?ngt han ?n bevakades.

Elsa gjorde sin plikt mot denna stackars misshandlade lekamen, som hon ?lskat och ?nnu ?lskade, ehuru med skr?ck, med lifvets fasa f?r d?den, h?lsans vedervilja f?r f?rruttnelsen. F?r den slocknande gnista af lif, som fanns kvar, k?nde hon k?rlekens varma tillgifvenhet, men sj?lfva det j?sande stoftet ingaf henne en o?fvervinnelig v?mjelse. Hon gr?t och s?rjde ?fver, att det var s?, men det f?rblef s?. Det hon ?lskade, var hans k?nslor och tankar; det andra betydde ingenting f?r hennes hj?rta.

Dagligen t?nkte hon s?, n?r hon satt vid hans s?ng och h?ll hans hand, som redan var kall och d?fven af d?dens anda. Hon h?ll den tappert, fast det ryste i hennes rygg, ty hon f?rstod, att hennes nerver och blod bringade den d?ende h?lsningar fr?n lifvet; men hon kunde icke uth?rda det l?nge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon m?ste ut i friska luften. D? gick hon oftast hit ned till stranden, tog plats p? toften i den lilla b?ten och vaggade af och an.

Det fanns ingen m?jlighet till r?ddning f?r fadern, det fanns ingenting annat att ?nska i k?rlekens och barmh?rtighetens namn, ?n att det snart m?tte bli slut.

Medan hon t?nkte s?, hade d?den redan stigit ?fver tr?skeln.

- Elsa! ropades det uppe fr?n backen. - Elsa! Elsa! det l?t som ett n?drop. D?r var fara p? f?rde, l?jtnanten hade f?tt ett nytt anfall - -

- Jag l?mnade honom bara ett ?gonblick - j?mrade sig mamsell Andersson - men n?r jag kom igen, rann blodet ur mun och n?sa - och br?nnvinsflaskan l?g tom bredvid honom - han hade druckit - och det var, kant?nka, som att sl? gift i ett ?ppet br?nns?r - f?r hela hans inre ?r ju bara en blodig massa - - - Hennes n?d har skickat Stefan efter doktorn, men han hinner aldrig hit.

N?r Elsa kom in i rummet, m?ttes hon af en f?rpestad stank. Vid s?ngen satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans ?gon voro redan till h?lften brustna. En half timme senare var han d?d.

Tre dagar d?refter s?nktes hans stoft i familjegrafven p? Tibble kyrkog?rd. Pastor Tibell f?rr?ttade jordf?stningen och bad en gripande b?n f?r hans sj?l. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderl?sas hand och sade henne n?gra enkla tr?stens ord. Han lofvade ocks? att komma till Ryd, om hon beh?fde n?gon att tala med, att anf?rtro sig till under den n?rmaste tiden.

Elsa ?kte hem med farmor. Det svarta floret gl?nste v?tt framf?r hennes ?gon. Hon gr?t icke ?fver faderns d?d; den sorgen hade hon redan gr?tit ut, den hade s? l?nge varit f?r handen. Hon gr?t ?fver, att allt var s? m?rkt, s? ensamt och ?dsligt och tomt omkring henne.

Pastor Tibells v?nlighet hade gjort henne godt, ty hennes hj?rta l?ngtade efter deltagande. Han var s? god, han var sig s? lik, utom att han visst blifvit ?nnu magrare, sedan hon s?g honom sist. Han hade ocks? blifvit ?nkling f?rra julen. -

Han kom ofta till Ryd under sommarens lopp, och Elsa fann n?je i hans bes?k. De medf?rde alltid n?gon omv?xling i hennes lifs outh?rdlighet. I b?rjan kom han som sj?las?rjare med tr?stens ord p? sina l?ppar, och Elsa b?jde sitt hufvud inf?r Guds tj?nare, med hj?rtat varmt af tacksamhet. Han talade s? vackert, och allt hvad han sade ingaf en s?dan trygghet. Det var godt att sluta ?gonen och f? en fast h?llpunkt f?r sitt sj?lslifs alla fladdrande st?mningar. Sm?ningom ?tervann han hela sin forna makt ?fver hennes sj?l, blef ?ter hvad han varit, medan han f?rberedde henne till den f?rsta nattvardsg?ngen, och ?nnu mera; ty n?r hon nu j?mf?rde honom med de m?n, hon sedan tr?ffat, v?xte Johannes Tibell till en riddare utan fruktan och tadel, en korsriddare med andans flammande sv?rd i kamp mot m?rkrets h?rar. S? blef han till sist f?r hennes hungriga inbillning den hj?lte, hon dr?mt om att tillh?ra.

Han talade aldrig om sig sj?lf; men n?gon g?ng kunde det undfalla honom ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs ?dslighet. Han hade lidit mycket af sin h?dang?ngna hustrus retlighet och brist p? f?rst?ende. Elsa f?rstod honom, ?mmade f?r hans ensamhet och dr?mde om att hela hans hj?rtas s?r.

P? h?sten friade han fromt och h?gtidligt, som det anstod en andans man, en kv?ll d? Elsa f?ljt honom ett stycke p? v?gen till Tibble ?fver ?sen. Ingalunda f?ll det honom in att f?rs?ka vinna henne med ?fverrumpling, nej, han framst?llde blott sitt f?rslag med en r?st, som darrade af undertryckt k?nsla, och bad henne rannsaka sitt hj?rta! Hon var mycket ung, sj?lf var han mer ?n dubbelt s? gammal som hon - ehuru han Gudi lof ?nnu var stark till kropp och sj?l - -

De skildes med ett handslag h?gst uppe p? kr?net, och hon satte sig p? en sten i sina ungdomsdr?mmars slott, Elsebo, som f?r l?nge sedan sjunkit i grus. Alla hennes tankar gingo nu blott ut p? att r?dda n?gra spillror af sk?nhet ?t sitt hvardagslif.

V?l visste hon, att det, hon k?nde f?r Johannes Tibell, icke var, hvad hon dr?mt om att k?nna f?r den man, den hj?lte hon helst velat tillh?ra; men aktning och tillgifvenhet var v?l ocks? en grund att bygga sin lyckas stuga p??

Farmor var gammal, kunde icke lefva l?nge, g?rden var pantsatt f?r skuld. Hvar skulle hon sedan f? ett hem?

Han var den ende, som kunde befria henne fr?n det n?rvarandes d?dande enformighet och fr?n det framtidsperspektiv af l?nga tomma ?r, som p? sista tiden ofta h?grat hotande f?r hennes medvetande.

Tanken p? ensamheten skr?mde henne. F?r att undg? den var hon villig att betala hvad pris som helst. Och i detta nya fanns ?tminstone n?gon m?jlighet till trefnad, men i det gamla fanns ingen. Det nya var ocks? en omv?xling, n?gonting obekant, som just d?rf?r rymde en f?rhoppning om n?gon smula v?rme. Det var vidare det af ?det best?mda, ty hon skulle dock en g?ng komma att tillh?ra en man, s? visst som hon var kvinna och k?nde som en kvinna, Hvarf?r d? icke f?rst som sist Johannes Tibell?

Hennes beslut var redan fattadt, och redan hade hennes fantasi b?rjat omspinna befriaren med ett idealiserande ljus, l?nadt fr?n hvad hon visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro, hans olyckliga ?ktenskap, hans hj?rtas godhet. Hon kunde sk?nka honom lyckans v?lsignelse, hon kunde bli f?r honom allt hvad den andra, som nu var borta, aldrig kunnat bli.

Det var blodets l?ngtan, som vaknat och s?g verkligheten i soluppg?ngens glans.

Hennes fantasi fl?g vidare i den inslagna riktningen, alla gamla dr?mmar b?rjade forma sig efter verkligheten och ?terspegla dess drag. D?r var dr?mmen att se en man vid sina f?tter, lyssna till hans lidelsefulla ord, k?nna hans heta andedr?kt, v?rmas af hans v?sens v?rme och ha r?tt att bli varm utan att beh?fva blygas efter?t. - D?r var dr?mmen om frihet, om ett eget hem, hvars h?rskarinna hon skulle bli, och som hon fick inr?tta efter sin egen smak - med en lugn vr? att l?sa i, att utvecklas i under v?ntan p?, hvad lifvet ytterligare kunde ha i beredskap ?t henne; ty hon f?rest?llde sig ingalunda, att lifvet skulle vara slut i och med ?ktenskapet, tv?rtom, d?rmed skulle det kanske f?rst b?rja? -

Tv? dagar senare kom pastor Tibell h?gtidligen ?kande till Ryd, kl?dd i h?g hatt och kaftanett, f?r att officiellt anh?lla om Elsas hand. Farmor, som blifvit f?rberedd, gjorde inga sv?righeter; hon var glad, att innan hon sl?t sina ?gon, f? l?gga sin sondotters hand i en hederlig och god mans. F?rlofningen borde v?l hemligh?llas tills sorge?ret var till?ndag?nget, men pastorn skulle alltid vara v?lkommen till Ryd.

Elsa, som v?ntat i sitt eget rum, h?mtades af sin trolofvade in att mottaga den gamlas v?lsignelse; men dessf?rinnan utbredde Johannes Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den f?rsta kyssen p? hennes unga l?ppar.

Det svindlade och gnistrade f?r hennes ?gon. Hon hade tr?dt honom till m?tes i en st?mning af h?gtid och allvar f?r att ge honom sitt l?fte - och s? kom detta br?nnande insegel och v?ckte ond blod inom henne, ingaf henne en obest?md, of?rklarlig vedervilja. Hon ryckte sig l?s och sk?t honom framf?r sig; och innan hon sj?lf tr?dde in f?r att mottaga farmors v?lsignelse, torkade hon sig h?rdt om munnen med en n?sduk bakom sin trolofvades rygg.

- Gud v?lsigne er! sade farmor, i det hon utstr?ckte sina darrande h?nder ?fver deras hufvud. - Gl?mmen aldrig, att ?ktenskaplig lycka endast kan vinnas genom sj?lfviskhetens ?msesidiga f?rkv?fvande. Egoismen ?r en karg och kall jordm?n, som inga blommor b?r. Att f?rg?ta sig sj?lf i sin k?rlek, ?r lifvets h?gsta konst och enda lycka.

Ett s? l?ngt tal hade Elsa aldrig f?rr h?rt farmor h?lla. Den gamla var djupt r?rd, och hennes r?st sk?lfde, som om hon t?nkt tillbaka ?fver sitt eget lif.

Ju n?rmare det led mot br?llopet, dess allvarligare blef Elsa till sinnes, och ofta kom det ?fver henne en underlig bekl?mning, n?r hon t?nkte p? det obekanta, som f?restod. N?rhelst hon mindes den f?rsta kyssen, f?ref?ll den henne som ett ondt varsel, och n?rhelst detta samma ?ter uppenbarade sig i hennes trolofvades smekningar, skyggade hon. En g?ng ville hon bryta f?rlofningen. Hon hade fattat sitt beslut efter en h?rdnackad inre kamp, ty inom henne brottades tv? starka makter, en som lockade, en som skr?mde. Hon hade icke sofvit en blund p? natten, och fram?t morgonen satte hon sig att skrifva:

- - - Jag h?ller af dig, men k?rlek har jag aldrig k?nt, blott dr?mt om i min ungdoms f?rsta v?r. Det h?ftiga du ibland bjudit mig i dina smekningar har skr?mt mig kall som is. Tag renheten ur en kvinnas hj?rta och hon skall ej kunna handla ?delt och sk?nt, hj?rtats renhet ?r f?r kvinnan hvad kronan ?r f?r bruden, den sk?naste prydnad och tillika den oumb?rligaste. Ett rent hj?rta kan icke f?rdraga n?gonting som s?rar blygsamheten, och s?tter du ringaste v?rde p? min tillgifvenhet, s? tag varligt p? mina k?nslor, ty den som lockar mig att gl?mma renhetens bud, f?rlorar min aktning och i samma stund hvarje solgrand af min k?nsla. Men b?st ?r det nog ocks? f?r dig att vi bryta, ty du kan s?kert icke heller forts?tta att ?lska den som ?r s? skygg och p? samma g?ng s? stolt och trotsig, att hon kan s?ga: ?tyst!? till sitt hj?rta och bli blindt ?tlydd. Emellertid - afg?randet ligger i dina h?nder, ty min heder st?r i pant f?r mitt ord, och om jag ?n beg?tt ett misstag, ett of?rl?tligt, skall jag veta att b?ra f?ljderna, f?r s? vidt du icke sj?lf l?ser mig fr?n mitt l?fte. - -

Johannes Tibell kom sj?lf med svaret p? detta bref, och svaret var lugnt, v?rdigt. Han tviflade icke p?, att icke hennes skygghet skulle f?rsvinna, efter det hon v?l blifvit hans ?kta maka. F?r att lugna henne under den v?ntans tid, som ?nnu ?terstod, d?mpade han sj?lfmant h?ftigheten i sina smekningar och f?rde henne blideligen med ?mma broderskyssar fram mot altaret.