Inferno

Epilog 203

Bibliografi 206

* * *

Motto: 1) Courbe la tête, fier Sicambre!

Adore ce que tu as br?lé,

Br?le ce que tu as adoré!

2) Och jag skall v?nda mitt anlete emot en s?dan

man och sl? honom med f?rf?ran, s? att han

skall bliva en varnagel och ett ?tl?je bland

folket.

Hesekiel XIV: 8.

3) Och bland dessa ?ro Hymeneus och Alexander,

vilka jag har ?verl?mnat ?t Satan, p? det att

de genom denna tuktan skulle l?ra sig att icke

mera f?rsm?da.

1:sta Timot. I: 20.

* * *

Den Osynliges hand.

Det var med en k?nsla av vild gl?dje jag ?terv?nde fr?n Nordbanans station, sedan jag d?r avl?mnat min lilla hustru, vilken skulle fara till v?rt barn, som insjuknat i fj?rran land. Fullbordat var allts? offret av mitt hj?rta! V?ra avskedsord: N?r ses vi igen? - Snart! ?terlj?do ?nnu s?som osanningar, vilkas bedr?glighet man icke vill tillst? f?r sig; en aning sade mig, att det var f?r alltid vi nu hade skilts. Detta farv?l, som vi utbytte i november m?nad 1894, blev verkligen ocks? det sista, ty till denna stund, i maj 1897, har jag ?nnu icke ?tersett min k?ra hustru.

N?r jag hunnit till Café de la Régence, slog jag mig ned vid det bord, d?r jag f?rut brukat sitta med min hustru, min vackra f?ngvaktarinna, som dag och natt spionerade p? min sj?l, gissade till mina hemliga tankar, bevakade mina idéers lopp, svartsjukt iakttog min andes str?van mot det ok?nda.

?tersk?nkt ?t friheten, erfar jag med ens en expansion av sj?lens innest?ngda kraft och lyftes upp ?ver sm?aktigheterna i storstaden, denna sk?deplats f?r intellektuella strider, d?r jag nyss vunnit en seger, i sig sj?lv futtig, men f?r mig oerh?rt stor, d? den utgjorde uppfyllelsen av en ungdomsdr?m, 8 som dr?mts av alla samtida skriftst?llare i mitt hemland, men f?rverkligats allenast av mig - n?mligen att bliva spelad p? en Paris-scen. Teatern ingav mig nu avsmak liksom allt vad man har ern?tt, och vetenskapen lockade mig. St?lld i valet mellan k?rlek och vetande, hade jag best?mt mig f?r att s?ka n? kunskapens h?jder, och i det jag br?nde ? b?le min tillgivenhet, gl?mde jag det oskyldiga offret f?r min ?relystnad eller min kallelse.

* * *

V?l anl?nd p? nytt till mitt el?ndiga studentrum i Quartier latin, gr?vde jag i min koffert och drog fram ur deras g?mst?lle sex deglar av fint porslin, i f?rv?g k?pta f?r pengar som jag hade stulit fr?n mig sj?lv. En eldt?ng och ett paket rent svavel fullbordade laboratoriets inredning. Sedan var det bara att g?ra upp en sm?ltugnseld i kaminen, st?nga d?rren och f?lla ner gardinerna, ty tre m?nader efter Caserios avr?ttning var det farligt att syssla med kemiska redskap i Paris.

Natten faller p?, svavlet brinner med avgrundsl?gor, och mot morgonsidan har jag konstaterat n?rvaron av kol?mne i denna f?r enkel ansedda kropp, som kallas svavel, och d?rmed tror jag mig ha l?st det stora problemet, kullkastat den h?rskande kemin och vunnit den od?dlighet, som ?r de d?dliga medgiven.

Men huden p? mina h?nder, som blivit stekt framf?r den starka elden, lossnar och faller av i fj?ll, och den sm?rta, som framkallas av h?ndernas m?da vid avkl?dningen, p?minner mig om vad min seger kostat. Ensam i s?ngen, d?r ?nnu en doft av kvinna 9 dr?jer kvar, finner jag mig s?ll till mods; en k?nsla av psykisk renhet, av manlig jungfrulighet g?r att jag sk?dar p? mitt f?rflutna ?ktenskapsliv s?som n?got orent, och jag ?r ledsen att ej ?ga n?gon, till vilken jag kan framb?ra min tacksamhet f?r befrielsen fr?n dessa f?rnedrande bojor, dem jag brutit utan vidare omst?ndigheter. Jag har n?mligen blivit ateist under ?rens lopp, n?r jag m?rkt hur de ok?nda makterna l?mnat v?rlden ?t dess ?de utan att giva ett livstecken ifr?n sig.

N?gon att tacka! Det finnes ingen tillst?des, och min tvungna otacksamhet trycker mig som en b?rda!

* * *

Svartsjukt m?n om min uppt?ckt, tar jag inga m?tt och steg f?r att utsprida den. I min skygghet v?nder jag mig ej till auktoriteterna och akademierna. Emellertid forts?tter jag mina experiment, allt under det att sprickorna p? h?nderna f?rv?rras, ?ppna sig och fyllas med kokssmulor, s? att blod sipprar ut och pl?gorna bli outh?rdliga. Allt jag vidr?r framkallar sm?rtor, och ursinnig ?ver denna pina, som jag ?r h?gad tillskriva de ok?nda makter, vilka i s? m?nga ?r f?rf?ljt mig och lagt hinder f?r mina bem?danden, undviker och f?rsummar jag m?nniskors s?llskap, ger ?terbud till bjudningar, st?ter v?nner ifr?n mig. Tystnad och enslighet breda sig omkring mig, ett ?kenlugn, h?gtidligt och f?rf?rande, uti vilket jag p? trots utmanar den osynlige, brottas kropp mot kropp, sj?l mot sj?l. Jag har bevisat n?rvaron av kol?mne i svavlet; nu skall jag uppvisa v?te och syre, ty de m?ste finnas d?ri. Apparaterna r?cka ej mera till, 10 jag st?r utan pengar, h?nderna ?ro sv?rtade och bl?dande, svarta som n?den, bl?dande som mitt hj?rta. Ty samtidigt underh?ll jag en brevv?xling med min hustru och ber?ttade f?r henne om mina kemiska framg?ngar, p? vilket hon svarade med bulletiner om v?r dotter och str?dde in sm? f?rmaningar om det f?f?ngliga i min vetenskap och om d?raktigheten i att vr?ka bort pengar p? slikt.

I ett anfall av r?ttm?tig stolthet, gripen av ett rasande beg?r att g?ra mig sj?lv illa, beg?r jag sj?lvmord, i det jag avskickar ett sk?ndligt, of?rl?tligt brev och s?ger farv?l till hustru och barn, l?tande f?rst? att en ny f?rbindelse lagt beslag p? mina tankar.

Skottet har tr?ffat. Min hustru svarar med en ans?kan om skilsm?ssa.

Ensam, sj?lvm?rdare och l?nnm?rdare, gl?mmer jag det brottsliga i saken f?r gr?melsen och bekymren. Ingen kommer och bes?ker mig, och jag kan ej s?ka upp n?gon, d? jag st?tt mig med alla.

Jag k?nner mig l?sgjord, drivande p? ytan av ett hav efter att ha avskurit ankart?get utan att ?ga n?gra segel.

Emellertid uppenbarar sig n?den i form av den obetalda hyresr?kningen och avbryter mina vetenskapliga arbeten och metafysiska grubblerier genom att kalla mig ?ter till jorden.

P? detta s?tt nalkas julen. Jag har n?got tv?rt avslagit en inbjudning till en skandinavisk familj, d?ri atmosf?ren misshagar mig p? grund av ett visst sj?lvsv?ld, som pl?gar mig. P? kv?llen, n?r jag sitter ensam, ?ngrar jag mig och g?r dit ?nd?. Genast som man satt sig till bords, b?rjar midnattskalaset med stoj och ?versv?mmande gl?dje bland de unga 11 konstn?rer, som d?r i huset ?ro som hemma hos sig. En f?rtrolighet, som fr?nst?ter mig, ?tb?rder och miner, med ett ord en ton, som ej smakar av familjekrets, inger mig en obeskrivlig vantrevnad, och mitt uppe i saturnalierna framtrollar mitt sv?rmod f?r min inre syn min hustrus fridsamma boning. I en vision ser jag pl?tsligt salen, jultr?det, misteln, min lilla flicka och hennes ?vergivna moder . . . Samvetskvalen gripa mig, jag reser mig, f?reb?r ett illam?ende och g?r min v?g.

Jag passerar den f?rskr?ckliga rue de la Gaieté, d?r m?ngdens konstlade gl?dje verkar s?rande, samt den dystra och tysta rue Delambre, en gata som mer ?n n?gon annan i kvarteret kan g?ra en f?rtvivlad; jag viker av p? boulevard Montparnasse och sjunker ned p? en stol utanf?r Brasserie des Lilas.

En god absint tr?star mig under n?gra minuter, d?refter anfalles jag av ett f?lje kokotter och studenter, som sl? mig i ansiktet med sp?n, och liksom jagad av furier l?mnar jag min absint i sticket och skyndar att skaffa mig en ny i kafét Fran?ois Premier vid boulevard Saint-Michel.

Det var att r?ka ur askan i elden; en annan tropp flinar ?t mig: Se p? den enst?ringen! och jag flyr, piskad av eumeniderna, till mitt hem med nidrefr?ngernas retsamma fanfarer i ?ronen.

* * *

Tanken p? en tuktan s?som f?ljden av ett brott inst?ller sig icke. Inf?r mig sj?lv spelar jag rollen av oskyldig, f?rem?l f?r en or?ttvis f?rf?ljelse. De ok?nda hindrade mig i att fullf?lja mitt stora verk, 12 och det var n?dv?ndigt att bryta hindren innan segerkronan kunde vinnas.

Jag har haft or?tt, och ?nd? har jag r?tt och skall f? r?tt!

Denna julnatt sov jag illa. En kall luftstr?m str?k upprepade g?nger ?ver mitt ansikte, och ljudet av en mungiga v?ckte mig allt emellan?t.

* * *

En begynnande orkl?shet f?r sm?ningom makt med mig. De svarta och bl?dande h?nderna hindra mig vid kl?dseln att v?rda mitt yttre. R?dslan f?r hyresr?kningen l?mnar mig ej mer n?gon ro, och jag g?r fram och ?ter i rummet som ett vilddjur i sin bur.

Jag har upph?rt att intaga regelbundna m?ltider, och pensionsv?rden r?der mig att l?gga mig p? sjukhus, vilket leder till ingenting, d? s?dant ?r dyrt och man m?ste betala i f?rskott.

D? yppar sig en uppsv?llning av arm?drorna, ett tecken till blodf?rgiftning. Detta var n?dest?ten, och ryktet d?rom sprider sig bland mina landsm?n, s? att en afton den goda kvinnan, fr?n vars julkalas jag hade brutit upp p? ett oh?vligt s?tt, hon, som ingett mig antipati och n?ra nog f?rakt, s?ker upp mig, f?r reda p? min olycka och ?ngest samt under t?rar anvisar mig sjukhuset som den enda r?ddningen.

D?m om min hj?lpl?shet och f?rkrosselse, n?r en v?ltalig tystnad g?r klart f?r henne att jag st?r utan tillg?ngar. D? fattas hon av med?mkan vid att se mig s? nedsjunken i el?nde.

Hon f?rklarar, att hon skall g?ra insamling bland skandinaviska s?llskapet, hon skall s?ka 13 f?rsamlingens pastor; f?r egen del ?r hon fattig och tyngd av bekymmer f?r den dagliga utkomsten.

Synderskan har k?nt medlidande med den man, som just ?vergivit sin ?kta maka.

Bragt till tiggeri, ?nnu en g?ng, anropande barmh?rtigheten genom en kvinnas f?rmedling, b?rjar jag ana tillvaron av en osynlig hand som styr h?ndelsernas oemotst?ndliga logik. Jag kryper ihop f?r stormvinden, besluten att resa mig p? nytt.

* * *

En vagn k?r mig till Saint-Louis-sjukhuset. P? v?gen dit stiger jag ur vid rue de Rennes f?r att k?pa tv? vita skjortor.

Svepningen! f?r min sista timme!

Tankarne v?nda sig verkligen kring min n?ra f?rest?ende d?d, om?jligt att f?rklara varf?re.

Intagen som patient, f?rbjuden att g? ut annat ?n efter erh?llet tillst?nd, och med h?nderna inlindade s? att all slags syssels?ttning om?jligg?res, tycker jag mig vara insp?rrad i f?ngelse.

Ett abstrakt sjukrum, kalt, f?rsett med det n?dtorftigaste, utan tecken till sk?nhetsstr?van, bel?get n?ra gemensamhetssalen, d?r man r?ker och spelar kort fr?n morgon till kv?ll.

Frukostklockan ljuder, och vid bordet finner jag mig i ett s?llskap av sp?ken. Ansikten som d?dsskallar eller d?endes; h?r felas det en n?sa, d?r ett ?ga, p? en tredje ?r l?ppen kluven eller kinden f?rmultnad. H?r sitta ocks? tv? individer, som ej se sjuka ut, men ha en vresig och f?rtvivlad uppsyn. Det ?r ett par stortjuvar av god familj, som genom m?ktiga 14 relationer sluppit l?sa ur f?ngelset under f?rev?ndning av sjukdom. En ?cklande lukt av jodoform tar bort aptiten f?r mig, och som mina h?nder ?ro bundna m?ste jag anlita mina sidokamraters bitr?de f?r att sk?ra br?det och sl? i drycken. Och runt omkring denna sk?na samling av brottslingar och d?dsd?mde r?r sig v?r goda moder, f?rest?ndarinnan, i sin klosterlika dr?kt av svart och vitt, och f?rdelar ?t en var hans giftbem?ngda l?kedryck. I en b?gare arsenik dricker jag med en d?dskalle, som sk?lar tillbaka i digitalis. Det ?r bedr?vligt, och ?nd? f?r man vara tacksam, n?got som g?r mig ursinnig. Beh?va vara tacksam f?r en s? ringa och d?rtill s? obehaglig sak!

Man kl?der p? och av mig, v?rdar mig likt ett barn, och barmh?rtighetssystern fattar bev?genhet f?r mig, behandlar mig som ett sm?barn och kallar mig sin gosse, under det att jag liksom alla de andra ben?mner henne: min mor.

Vad det k?nns sk?nt att uttala detta ord moder, som ej g?tt ?ver mina l?ppar p? trettio ?r! Den gamla, som tillh?r S:t Augustinerorden och b?r de d?das dr?kt d?rf?r att hon aldrig har levat livet, ?r mild som f?rsakelsen och l?r oss att le ?t v?ra lidanden som vore de fr?jder, ty hon vet hur v?lg?rande sm?rtan kan vara. Icke ett f?rebr?ende ord, inga f?rmaningar eller predikningar. Hon k?nner sin instruktion, den som g?ller f?r de sekulariserade sjukhusen, och hon f?rst?r att bevilja sm? friheter ?t sjuklingarna, icke ?t sig sj?lv. S?lunda till?ter hon mig r?ka i mitt rum och erbjuder sig att rulla cigarretter ?t mig, vilket jag avb?jer. Hon skaffar mig tillst?nd att g? ut p? extra tider, och d? hon uppt?ckt att jag sysslar med kemi, lagar hon att jag blir 15 f?rest?lld f?r sjukhusets l?rde apotekare, som l?nar mig b?cker och sedan han f?tt del av min teori om grund?mnenas beskaffenhet, inbjuder mig att arbeta i sitt laboratorium. Denna nunna har spelat en roll i mitt liv, och jag b?rjar f?rsona mig med mitt ?de, i det jag prisar min goda otur, som f?rde mig under detta v?lsignade tak.

Den f?rsta bok jag tagit med mig fr?n apotekarens bibliotek faller upp av sig sj?lv, och min blick sl?r ner som en falk p? en rad i kapitlet Fosfor.

I f? ord f?rt?ljer f?rfattaren, att kemisten Lockyer hade medelst spektralanalys uppvisat, att fosforn icke vore n?gon enkel kropp, och att redog?relsen f?r hans experiment ingivits till vetenskapsakademien i Paris, vilken icke hade f?rnekat sakf?rh?llandet.

Styrkt av detta ov?ntade st?d g?r jag ut i staden medf?rande mina deglar med ?terstoden av det ofullst?ndigt f?rbr?nda svavlet. Jag ?verl?mnar dem till en kemisk byr?, d?r man utlovar ?t mig till f?ljande dags morgon intyget ?ver verkst?lld analys.

Det var min f?delsedag. Vid ?terkomsten till sjukhuset v?ntar mig ett brev fr?n min hustru. Hon begr?ter min ir?kade olycka, hon vill ?ter fara till mig f?r att v?rda och ?lska mig.

Lyckan att vara ?lskad trots allt framkallar ett behov att rikta min tack till n?gon . . . vilken? Till den ok?nde, som i s? l?nga ?r hade dolt sig?

Mitt hj?rta sm?lter, jag bek?nner den nedriga l?gnen om min otrohet, beg?r hennes f?rl?telse, och i en handv?ndning ?r jag ? nyo stadd i utbyte av k?rleksbrev med min egen hustru, allt under det jag uppskjuter v?r ?terf?rening till en l?mpligare tidpunkt.

* * *

N?sta morgon skyndar jag till min kemist vid boulevard Magenta.

I f?rseglat kuvert b?r jag med mig till sjukhuset intyget p? hans analys. N?r jag g?r f?rbi Ludvig den heliges staty p? innerg?rden, drar jag mig till minnes helgonets trenne verk, n?mligen den stora blindasylen Les Quinze-Vingt, Sorbonne och Sainte-Chapelle, eller s?som jag ?versatte det: fr?n lidandet, igenom vetenskapen, fram till botg?ring.

Innest?ngd p? mitt rum ?ppnar jag kuvertet, som skall avg?ra min framtid, och jag l?ser:

?Det pulver, som l?mnats oss till unders?kning, f?reter f?ljande caracteristica:

F?rg: gr?svart. L?mnar sp?r p? papperet.

T?thet: betydlig, ?verl?gsen medelt?theten hos grafit; ?mnet synes vara en h?rd grafit.

- - - - -

Kemisk unders?kning:

Detta pulver brinner l?tt och utvecklar d?rvid koloxid och kolsyra. Det inneh?ller allts? kol.?

- - - - -

Rent svavel inneh?ller kol!

Jag ?r r?ddad, fr?n denna stund f?rm?r jag bevisa mina v?nner och anf?rvanter, att jag icke ?r galen. Bestyrkta ?ro de teorier jag framlade i mitt arbete Antibarbarus, som utgavs ett ?r tidigare och behandlades av tidningarna som ett verk av en kvacksalvare eller d?re, vilket hade till f?ljd att jag utst?ttes ur min familj s?som en od?ga, ett slags Cagliostro.

Nu tror jag ni ?ro krossade s? det f?rsl?r, mina v?rda motst?ndare! Mitt jag sv?ller av r?ttm?tigt h?gmod, jag vill l?mna lasarettet, ropa h?gt p? 17 gatorna, vr?la framf?r Institutet, riva ner Sorbonne . . . men h?nderna ?ro fortfarande i band, och utkommen p? g?rden r?der mig det h?ga gallret till t?lamod.

Apotekaren, ?t vilken jag meddelar resultatet av analysen, f?resl?r att ?v?gabringa en kommission, inf?r vilken jag skulle med direkta experiment uppvisa problemets l?sning.

Emellertid, hellre ?n att v?nta och medveten om min f?rsagdhet inf?r en offentlig samling, hopskriver jag en uppsats i ?mnet och skickar den till ?Le Temps?, som f?r in den inom tv? dagar.

L?sen ?r given, man svarar mig fr?n olika h?ll utan att f?rneka sakens riktighet. Jag har f?tt anh?ngare, anmodas att l?mna artiklar till en kemisk tidskrift och invecklas i en brevv?xling, som ger n?ring ?t mina fortsatta unders?kningar.

* * *

En s?ndag, den sista som jag vistades i Saint-Louis-sk?rselden, sitter jag vid f?nstret och iakttar vad som f?rsigg?r nere p? g?rden. De tv? tjuvarne promenera med sina hustrur och barn, kyssa dem allt emellan?t och se s? lyckliga ut, n?r de v?rma sig vid den k?rlek, som underbl?sts av deras olyckor.

Min egen ensamhet vilar tungt p? mig, jag f?rbannar mitt ?de, som jag finner or?ttvist, i det jag gl?mmer att mitt brott ?vertr?ffar deras i nedrighet.

Postbudet kommer med ett brev fr?n min hustru. Det ?r isande kyligt; min framg?ng har s?rat henne och hon l?tsas ej tro d?rp?, d? hon n?mligen r?dfr?gat en yrkeskemist; hon tillfogar goda r?d ang?ende det 18 farliga i illusioner, som kunna leda till hj?rnkriser. F?r ?vrigt, vad vinner jag v?l med allt detta? Kan jag f?da en familj med min kemi?

?terigen detta alternativ: k?rlek eller vetenskap! Utan att tveka krossar jag henne med ett sista avskedsbrev.

P? aftonen tar jag mig en promenad i det dystra kvarteret och passerar Saint-Martin-kanalen, vilken ?r svart som en grav och tyckes enkom gjord att dr?nka sig uti. Jag stannar vid h?rnen av rue Alibert. Varf?r Alibert? Vem ?r han? Var det ej s? att den grafit, som kemisten funnit i mitt svavelprov, kallades Alibert-grafit? . . . ?n sedan? Det ?r narraktigt, men jag kan ej hj?lpa att intrycket av n?gonting of?rklarligt dr?jer kvar i mitt sinne. Vidare rue Dieu. Varf?re Gud, d? han ?r avskaffad av republiken, som har ?gnat Pantheon ?t en annan best?mmelse ?n dess ursprungliga . . . Rue Beaurepaire. Just ett ?vackert tillh?ll? f?r missd?dare . . . Rue de Bondy . . . Ledes jag av en demon? . . . Jag slutar att l?sa gatskyltarna; g?r vilse, f?rs?ker v?nda om samma v?g utan att dock finna den, ryggar tillbaka inf?r ett ofantligt skjul, som stinker av r?tt k?tt och unkna gr?nsaker, i synnerhet surk?l . . . Misst?nkta figurer snudda f?rbi mig och l?ta plumpa ord falla . . . jag ?r r?dd f?r det ok?nda, viker av ?t h?ger, ?t v?nster, r?kar in i en smutsig ?terv?ndsgr?nd, som tyckes vara hemvist f?r sopor, laster och brott. Gatnymfer sp?rra v?gen f?r mig, ligapojkar flina ?t mig. Scenen fr?n julkalaset upprepas: V? soli! Vem ?r det, som st?ller i ordning dessa f?rs?t f?r mig s? fort jag l?sg?r mig fr?n v?rlden och m?nniskorna? Det ?r n?gon, som har 19 l?tit mig falla i denna snara! Var finns han, s? att jag kan f? brottas med honom? . . .

Ett regn blandat med sn?slask faller just som jag b?rjar springa . . . i bakgrunden av en kort gata tecknar sig mot himlavalvet en svart port, ofantligt stor, ett verk av cykloper, en port utan n?got palats till, vilken ?ppnar sig ?t ett hav av ljus . . . Jag fr?gar en polisbetj?nt var jag befinner mig.

- Porte Saint-Martin, min herre.

Med n?gra f? steg ?r jag ute p? de stora boulevarderna och g?r nedf?r dem. Teateruret anger att klockan ?r en kvart ?ver sex. Just absinttimmen, och v?nnerna v?nta som vanligt i café Napolitain. Jag forts?tter dit ned med p?skyndade steg och gl?mmer sjukhuset, gr?melsen, fattigdomen. Men utanf?r café du Cardinal r?kar jag st?ta mot ett bord, vid vilket en herre sitter. Jag k?nner honom endast till namnet, men han k?nner mig, och i en sekund ha hans ?gon sagt mig: Ni h?r? Ni ligger allts? inte p? sjukhus? Det var s?ledes bara prat, den d?r historien!

Och jag k?nner p? mig att denne man ?r en av mina ok?nda v?lg?rare, att han tecknat bidrag ?t mig och att jag ?r en tiggare, som ej har r?ttighet att g? p? kaféer. Tiggare! Det ?r r?tta ordet; det ringer i ?ronen p? mig och jagar upp p? mina kinder en br?nnande rodnad, skammens, f?r?dmjukelsens och raseriets rodnad!

T?nka sig, att sex veckor f?rut satt jag h?r vid borden; min teaterdirekt?r l?t bjuda sig av mig och tilltalade mig med k?re m?stare; tidningsm?n ?vlades om att interviewa mig, fotografen utbad sig ?ran att f? 20 s?lja mitt portr?tt. Och nu: tiggare, en br?nnm?rkt man, utst?tt ur folks umg?nge!

Piskad, ryggbruten, jagad till d?ds stryker jag utefter boulevarden som en nattsv?rmare och drar mig tillbaka i min h?la hos de pestsmittade. H?r st?nger jag in mig p? mitt rum; h?r ?r mitt hem.

D? jag reflekterar ?ver mitt ?de, m?rker jag den osynliga handen, som tuktar mig, med sp?slag driver mig fram mot ett m?l, som jag ?nnu icke kan gissa mig till. Han sk?nker mig ?ra p? samma g?ng han v?grar mig en hedrad st?llning i v?rlden; han f?r?dmjukar mig i det han upph?jer mig, kr?ker mig i stoftet f?r att lyfta min sj?l.

D? uppdyker ?ter hos mig den f?rest?llningen att f?rsynen har best?mt mig f?r en mission h?r i v?rlden och att det ?r uppfostran d?rtill som p? detta vis tager sin b?rjan.

* * *

I februari l?mnar jag sjukhuset, utan att ha kunnat bli botad men kurerad f?r v?rldens frestelser. Vid skilsm?ssan hade jag velat kyssa handen p? v?r goda moder, som utan n?got predikande l?rt mig korsets v?g, men en k?nsla av v?rdnad, liksom f?r n?got, som ej f?r vanhelgas, h?ll mig tillbaka.

M? hon i andanom emottaga denna g?rd av tacksamhet fr?n en vilseg?ngen fr?mling, som nu dv?ljes undang?md i ett fj?rrbel?get land.

* * *